Aftonbladet – 19 september 1851, sida 2

ni sökt locka i edra förföriska, demoniska snaror; det är så er vällust, ert högmod ledi er ifrån brott till brott! Förebrå mig — jag förtjenar det; — öfverhopa mig med smälek — men nödga mig icke att rodna inför honom; er vrede skall för mig vara ljuf, — blott han aldrig får veta . . . .D Jag känner icke mera någon vrede, madame; den har hos mig på samma gång slocknat, som min kärlek; jag hyser icke en gång förakt. Ni ser det — jag är lugn och likgiltig. Monsieur Bergeval sade detta med isande ton. Nåväl, min herre! Lofva mig att Esteve aldrig får veta... Kalla honom icke vid detta namn: det är min brors, och icke hans. Han har för mig icke mera något namn, ty jag undandrager honom mitt, emedan han förenat sig med er att skymfa det — han är ert barn — er son — han är ingenting för mig — jag känner honom icke mera — återtag honom — icke sådan han kommit ur mina händer, utan ur edra . . . Det är omöjligt att ni skulle vara utan medlidande — denna vänskap, som ni under tjugo år egnat honom ... Den har slocknat. O, ni älskar honom ännu .. Nej, nej!a Pendylen slog fem. Samma tanke öfverföll dem, ty stela betraktade de hyärånpdra.