Aftonbladet – 17 september 1851, sida 3

känsla skulle rikta mångas sinnen på den legendomliga källa till nationelt medvetande och intellektuel verksamhet, som rann i folIkets egna ådror, — i språk, folksånger, inhemska minnesmärken, sagor och ålderdomserinringar. En sådan häg måste också finna ökad näring i den omständigheten, att de fordom genom ryssarnes eröfringar från landet lösryckta delarne nu förenades med det öfriga Finland, hvarigenom en klok politik åter samlade hela det finska folket i en stor nationel enhet, och i följe deraf tillika gynnade folkspråkets utbildning samt befallde dess införande såsom föremål för undervisningen i skolorna m. m. Det låter väl icke tänka sig, då man betraktar den curopeiska kulturens närvarande ståndpunkt och de särskilda språkens ställning till hvarandra i vår verldsdel, att Finland skulle kunna förkasta svenska språket såsom skriftspråk och såsom organ för litteraturen och poesien; härtill företer sig åtminstone för ögonblicket ingen utsigt, och just en af de utmärktaste och mest klassiska skalder (Runeberg) har under den nyaste tiden i detunga nyfödda Finland uppträdt på svenska språket. Undersökningen rörande denna fråga skulle för ögonblicket blifva helt och hållet hypothetisk, och vi göra derföre rättast att ej upptaga den; vi förklara oss blott för närvarande ense deruti med en infödd författare: att Finlands invånare — hvilkas politiska ställning utomdess har bragt en del af statsregeringen i deras egna händer, och hvilka således befinna sig i ett slags myndighetstillstånd, som tillåter dem att under vederbörlig ledning och kontroll förvalta sina egna angelägenheter — böra för ögonblicket sysselsätta sig med att fullborda sin uppfostran till ett eget folk i en möjlig framtid: en uppfostran, hvarom troligen aldrig blifvit fråga, i fall landet hade förblifvit i sin nära och innerliga förening med Sverige.n Det skall för öfrigt — kunna vi tillägga — blifva en dubbel ära för finska nationen, om den, såsom hittills synes vara fallet, med växande bemödanden och kraftigare verksamhet bevarar och till och med utvidgar sin delaktighet i svenska litteraturen, under det den på samma gång med liflig nationalkänsla och outtröttlig ifver sträfvar att väcka folkets ursprungliga diktkonst och dess nationela produkter ur den långa vintersömn, hvaruti de voro hardt nära att helt och hållet gå förlorade. Dokttor Topelius var den förste, hvars fortsatta forskningar förde honom till trakter, som i sådant afseende varit hittills obesökta, och der han fann finska folkpoesien bevarad i mer oförfalskad renhet, än på något annat ställe. l Nästan ingenstädes mer i Finland — säger han i ett företal — finner man fullständiga och oförderfvade folksånger från forntiden. Ett enda ställe i verlden, och det ändå utom det egentliga Finlands gränser, nemligen några socknar i guvernementet Archangel, hafva ända hittills bevarat forntidens seder och räddat det gamla hjelteslägtets minnesmärken i deras rena, oförfalskade drägt., Topelius började år 1822 utgifvandet af sin samling äldre och nyarel srunorn eller finska folksånger, och fortsatte detta arbete i fem häften; och det var äfven han, som hade den förtjensten att bana väg för doktor Elias Lönnrot, i det han gaf denne outtröttlige för sitt fäderneslands poesi med verklig enthusiasm nitälskande skriftställare anvisning till de trakter, der det rikaste för-. råd och de äldsta öfverlefvor voro att förvänta. Lönnrot upptäckte, på sin resa bland Finnarne i Karelen och längre in i Ryssland, en icke obetydlig del af en rad sånger, som hörde till ett genom tradition bevaradt mythiskt epos af den finske Orpheus, sångareguden Wiinämöinen, angående dess strider med smeden Tlmarinen i Pojolah m. m. Dessa sånger bragte han, så vidt möjligt var, i episkt sammanhang, och utgaf år 18335 i Helsingfors de af af honom samlade 32 rhapsodier eller sånger på originalspråket, under namn ff Kalevalav. Några af dessa sånger blefvo sedan öfversatta och stodo i Helsingfors Morsonblad; och år 1841 utkom hela Kalevala efter Lönnrots text i en ganska lyckad svensk öfversättning af M. ÅA. Castren. Denne bifosade poemet några kritiska anmärkningar rörande förbindelsen mellan sångerna, och Lönnrot sjelf är af den tankan, att sångerna blifvit diktade på olika tider, och att hela poemet är ett verk af flera särskilda runsångare. Men, ehvad man ock må säga, är Kalevala otvifvelaktigt något mer än en samling af isoerade fragmenter, och ett episkt sammanhangi sår tydligen genom flera af dess afdelningar. (Forts. följer.) (Införes nä heciran. )