Aftonbladet – 17 september 1851, sida 3

Å det är ingenting!. sade bonden. ;Då den lille hörde mig tala, tog han handen ifrån ögonen, för att se mig., I ,Jag blef öfverraskad af den likhet, som fö refanns emellan honom och min bror och jag betraktade honom. Det var visserliger icke denna hvita hy, detta guldgula lockige hår, men det var samma blick som strålade igenom tårar, samma panna, som framstach under den tjocka yllemössan och framför allt samma spirituella, sorgliga uttryck, Det val mindre Estcves drag än hela hans fysionomi Jag vet icke, hvarföre jag kände mitt hjerta slå vid anblicken af denna min brors afbild; denne hade alla tecken af stark helsa; hans små lemmar, härdade af köld och mödor. aftecknade sig redan viga, rundade och stadiga och hans kinder voro fylliga och blomstrande.n Så snart jag såg barnet, älskade jag det. Det gret icke mera, utan betraktade mig med naiv förundran, liksom hade det dervid känt ett visst nöje.s Ah! är det icke er son? sade jag mekaniskt till gubben. vÄck! nej min herre. Det är ett stackars fattigt barn, som man för snart fyra år sedarn tillställde min hustru. Hon har ammat det och vi hafva vårdat det — älskat det... men nu vid kyndelsmessan blir det tre år sedan vi emottogo penningar eller underrättelser ifrån dess mor. Som brödet är knappt i huset, har vår herr mair rådt mig att inlemna det i barnhuset i Embrun; jag är på väg dit. Då barnet hörde detta, började det åter gråta.n Har ni ingenting, som kan leda på spåret efter föräldrarne? frågade jag. Ingenting! Gossens mor, utan tvifvel en ung flicka, som begått ett fel, har blott för