Aftonbladet – 17 september 1851, sida 3

En blick på Storfurstendömet Finlands National-litteratur. Efter prof. C. Molbech. (Ur hans skrift: Beretning om Finlands National. Literatur og dens nyeste Tilstand.) (Forts. fr. N:o 213). I. Sedan finska nationen i århundraden blifvi betraktad såsom ett folk utan historiskt lif, och utan några monumentala spår af en forntid, med undantag af några isolerade, half utdöda traditioner från en aflägsen dunkel tid. der endast fråga var om strider och fejdei med deras hatade stamförvandter Lapparne och med Svenskar och Göther, deras sedermersz blifvande besegrare; så vaknade för knappt tvi decennier sedan den gamla finska nationaliteten, på ett märkvärdigt vis och med en aldrig anad rikedom, genom sin folkpoesi och sina ursprungligen episka dikter till nytt lif. Det var visserligen icke förut obekant, att finska folket ägde en dyrbar skatt af folkdikter. Men med den berömde professorn i Abo, Henr. Gabr. Porthan (död år 1804), finska litteraturens heros, den förste som gjorde verlden bekant med Finnarnes egendomliga nationalpoesi, den förste som efter tradition utgaf en samling finska runor eller folksånger 7); med C. Ganander, som (1789) utgaf en finsk mythologi; med C. E. Lencquist, som (1782) likaledes lemnade bidrag till finska mythologien — syntes det som finska litteraturen ville åter sätta sig i lugn,. Först med den stora omhvälfningen i Finlands politiska tillstånd, då det år 1809 kom under ryskt herravälde — en omhvälfning, som hade på landets litteratur, national-bildning, vetenskap och poesi nästan en dylik inverkan, som statshvälfningen i Sverige samma år der utöfvade — vaknade åter i Finland ett nytt vetenskapligt och litterärt lif. En genom historiska, antiqvariska och andra bidrag i flera afseenden utmärkt tidningslitteratur uppkom i Finland, och nya ifriga bemödanden gjordes att bringa i dagsljuset den för den större allmänheten nästan obekanta folkpoesien. Detta, i förening med hela det lifliga intresse för språk och diktkonst, såväl som för gamla minnesmärken, för historien och öfriga nationela tillhörigheter, som nu vaknade och småningom hos det yngre slägtet fattade rot, var till största delen just en följd af Finlands förändrade statsoch regeringsförhållanden. Under sju till åtta århundraden hade landet urgjort en provins af Sverige, och hade haft sin andel, såväl i dess politiska författning och dess öfriga statsinrättningar, som i svenska folkets sociala och litterära kultur. En fullkomligt ika lott kunde Finland likväl ej här njuta. Det låg icke allenast aflägset och afsöndradt från hufvudriket, utan det var äfven bebodt Af ett folk, som i hänseende till ursprung, språk, lefnadssätt och karakter var från svenskarne alldeles åtskildt. Under tidernas lopp hade emellertid denna olikhet kanhända blifvit i det yttre något mindre märkbar hos gemene man, och den var nästan alldeles utplånad hos de högre samhällsklasserna. Genom Finlands afträdande till Ryssland söndersletos nu alla dessa förhållanden; den inymade främmande nationaliteten och den utifrån erhållna kulturen med dess svenska tillskärning blefvo skilda från nationen, som hittills hade på det närmaste införlifvat sig dermed; hvaremot kejsarrikets språk, litteraur och öfriga nationalitetsförhållanden hafva olifvit för Finland lika främmande som tillörene. Det var ganska naturligt, att ett lifigt, tappert, frihetsälskande folks national) Runa betyder nemligen på finska språket blott sång. I de öfriga nordiska språken kallas, som bekant är, folkens äldsta skriftecken runor.