Aftonbladet – 16 september 1851, sida 2

Klockan fem i morgon bittida, vid hafsstranden . . . Ah! sade mr Bergeval betänksamt. Hvarföre frågar ni mig det? sade Esteve, som fruktade att han sagt för mycket. För att sända dig min läkare., Detta med naturligaste ton gifna svar tillfredsställde honom, Klockan half tio på aftonen lemnade Estive sin far i ytterligt utmattadt tillstånd. Han begaf sig till sitt rum. Ända till klockan half elfva skref han afskedsbref till några vänner. Dessa bref skulle icke afsändas, utan så vida han stupade vid morgondagens möte. Han började äfven ett långt bref till sin styfmor. Ehuru dikteradt af cen känsla lika ren som ädel, bar det dock, i afseende på formen, pregeln af hans ålders naturliga enthusiasm. Han hade så skrifvit flera sidor, fuktade af tårar, som tanken på hans fars lidande utpressat, då en hemlig instinkt kom honom att befara, att detta bref icke skulle åstadkomma den verkan han önskade. Han sönderref det och sade; Nej, nej! jag vill tala med henne och hon måste lofyva mig, att hädanefter vara för honom, hvad hon hittills icke varit, jag har beklagligen märkt det, en tillgifven väninna, om icke en öm maka., Han visste att madame Bergeval ofta arbetade längt in på nätterna. Han gick ned till hennes kammarjungfru och sände denna för att anmäla för sin fru, att han önskade nu genast få tala med henne. Efter en nog lång väntan återkom kammarjungfrun med svaret, att madame samtyckte att emottaga honom. FEståve öppnade häftigt dörren till salongen, igenom hvilken han måste gä, för att komma till sin styfmors rum 3 han