Aftonbladet – 15 september 1851, sida 2

Ständers underd. skrifvelsa af den 8 Juli 1848 blifvit f fr .mställde och uttalade. ö Uti begge dessa sina förutsättningar har Bonde-ls Chefen för landtfö iekalug ita mer and lers Maj:t i unterd. r It. ch sedermera föranledt 2:ne riksständs beslut, attl os Eders Maj:t framställa den önskan, att E. M:tll nätte ur statsrådet och frän embetet skilja ofvanbe-: mälde rädgifvare. Med nyssbemälde i grundlagsenlig väg gjorda anmälan voro dock de olägenheter, som förorsakats af förändringarne i sättet för beväringsmanskapets uttasande till vapenöfningar, icke afhulpne. Kraftigare itgärder dertill voro af nöden och hafva äfven at) Bondeståndets representanter vid innevarande riksmöte vidtagits. En af dessa ätgärder har dock icke af de Mfriga medständen fått röna den medverkan och det understöd, som Bondeständet med fulla skäl trodde sig kunna påräkna. Bondeständets representanter hafva yrkat, att Rikets Ständer mätte hos Eders Maj:t i underd. annälla: dels om en förändring i det nu brukliga sättet för beväringsmanskapets uttagande till vapenöfningar, sålunda nemligen: att manskapet för anställandet af lesamma icke må beordras utom länen; dels om äterställande af den beväringsynglingarne före 1848 ärs riksdag medgifna rättighet, att i fredstid sjelfve få. vestämma antingen de vilja tjena till lands eller 3jÖS. : Bifall till denna Bondeständets rättmätiga, på älre och nyare riksdagsbeslut samt häfdvunna bruk sig stödjande begäran har af allmänna besvärs. och eko1omi-utskottet vid innevarande riksdag blifvit på lösa srunder afstyrkt, och bemälde afstyrkande af med-, ständen godkändt. För Bondeståndet äterstär alltsä. ngenting annat att göra, än att, på sätt nu sker, diekte vända sig till den höga myndighet, hvars helisaste och skönaste pligt det är att i sista instansen ! pröfva och afgöra hvad som för landet och dess in-! iebyggare kan vara bäst och ändamälsenligast samt ; ned billighet och rättvisa mest öfverensstämmande. Det gifves inom bondeståndet vid innevarande riksnöte näppeligen en enda representant, som ej, i fråsa om det sedan är 1849 öfliga bruket att dels dragalf pevärings-manskapet utom länen, dels beröfva det less förra medgifna frihet att välja vapen, af sinal( semmavarande kommittenter fått sig älagdt att derut-. innan söka en förändring, som äterför det till samina grunder, efter hvilka det före 1848 ärs riksdag var ordnadt. Det sätt, hvarpå chefen för landtför-! svarsdepartementet tolkat Eders Maj:ts ofvanbemäldte ls aädiga förordningar af den 13 Februari 1849, och det, ringa afseende han fästat vid rikets ständers skrifl velse af den 8 Juli 1848, hafva förmedelst sina följler bland allmogen i landsorterna väckt ett lika all-! mänt som betänkligt missnöje. — Bondeståndet skulle alltså svika sin pligt bäde mot en älskad konung och: att för hvarje svenskt hjerta dyrbart fädernesland, om 1 let icke öppet och oförställdt yppade detta beklaganss värda förhallande. — Dess nuvarande representanter inse ganska väl de oangenäma i sin ställning uti ifrågavarande fall; men i valet emellan, att antingen se missnöjet och obelåtenheten ökas, eller att falla f Bders Maj:t besvärlig med framställningar om tvenne ; af deras mest väsendtliga orsaker och bönfalla oml. leras afhjelpande, har det icke tvekat att besluta sig, för det sednare alternativet, fullt öfvertygadt om, att! Eders Maj:t icke skall onådigt bedöma en handling, : som är förestafvad af pligt, rättskänsla och kärlek d väde till konung och folk. t Beväringsmanskapets beorårande till vapenöfnin-( sar utom länen i fredstider är, säsom vi hår ofvanl, ä flera ställen antydt, stridande dels emot rikets ; ständers skrifvelse af den 8 Juli 1848, dels emot ätt och billighet, alldenstund det för så väl staten, :om den enskilde endast medför tidspillan, ökade kost-S aader och andra olägenheter, utan att nägon större!a srigsfärdighet derigenom förvärfvas, utan attordning ch disciplin derigenom i högre mätt vinnas, och utan a att fäderneslandet i nödens stund deraf kan skörda sadana fördelar, som motsvara de af förändringarne! ch tvänget härflytande uppoffringarne. t Upphäfvandet af den, beväringsynglingarne förut ; medgifna rättighet att i fredstid sjelfva bestämma an-1! tingen de vilja tjena till lands eller sjös, är stridandels 2mot hvad sedan riksdagen är 1812 öfligt varit. Ilt anderdaänig skrifvelse af den 3 Juli samma är fram ställde nemligen rikets då församlade ständer den öni skan, att ingen koaskriberad mätte mot sin viljal: rugas till tjenstgöring såsom båtsman, eller till sjös,! E r 1 1 ! f då det är en erkänd sak, att böjelsen till en betydig del bestämmer dugligheten till tjenstgöring på letta element.. På denna af ständerna framställda anhällan gaf den då varande regeringen till svar: att Kongl. Maj:t i de orter, der bätsmanshåll är in lelt eller roteradt, och manskapet har lust att hellre rjena vid landtarmecn, än till sjös, vill söka uppfylla leras önskan. Detta löfte har ock ända till 1849 olifvit ej allenast obrottsligen hället, utan äften fått en större utsträckning, än hvad sjelfva ordalagen egenteligen gifva vid handen. Nägon skada har icke, så vidt oss bekant är, derigenom uppkommit, eler xunnat uppkomma. oDen förändring, som nu egt rum uti nyssbemälde väfdvunna bruk, kommer ovillkorligen att hafva till öljd: dels utflyttningar från sjödistrikten; dels nödvändighet för mängen vid sjön ovan, eller af naturen lensamma icke fördragande beväringsskyldig, att, med en uppoffring, som ofta kan lägga hinder i väsen för hans framtida utkomst, anskaffa karl i sitt ställe; dels förlust af tid och medel för de beväringspligtige; dels ock slutligen kännbara kostnader och vetydliga arbetsförluster för husbönder och föräldrar. Under uttrycken af alla dessa obehag pröfvar icke j mängden regeringspäbudens större eller mindre lag I nlighet, utan den rädfrägar endast sina känslor, beiknar endast sina ökade mödor och uppoffringar. Det skulle för allmogens nu snart till hembygderna itervändande ombud blifva fögäfves att söka öfver:yga dem, att det snart fyratioäriga häfdvunna bruket icke varit en bindande lag, helst det hardt nära erhållit kraft af en sädan, då man erinrar sig föraällandena vid den tidpunkt, när bondeständet jemte sina medstånd ätog sig utgörandet af beväringsskyldigheten päde allmänna grunder, som då bestämdes. I sammanhang med hvad bondeståndet nu haft näden andraga, torde det äfven vara detsamma tillätet att fästa E. Maj:ts nädiga uppmärksamhet på ett par andra, för säväl de beväringspligtige, som för deras fäder ocn husbönder, i åtskilliga orter rädande missförhållanden, nemligen: 1) att beväringsmanskapet stundom i vissa provinser, synnerligast i de mera mot norr belägna länen, kallas till vapenöfningar på en tid af äret, då befolkningen har som brädast med böbergningen och följaktligen icke under den dervarande korta sommaren! t; xan undvara de beväringsskyldiges arbetskraft; samt 2) att icke sällan på flera orter inträffar det meniiga förhållande, att de beväringsskyldige, i följd derafj att förrädet af de för dem bestämda utredningsperf sedlar befunnits vara otillräckligt, mäst från de ofta:) aflägsna mötesplatserna återvända till sina hem, deri-! att Le r 6 t n 8 e