Aftonbladet – 15 september 1851, sida 2

olk i Europa befinna sig, är ofta visad, äfvenom samtidigt dermed fordringar blifvit höjda ippå ett fritt, rätt organiserat koarmunnalväsen. Man har nemligen I sig Inse, att ofrihet en med friaste statsinstisan eca rum ät utioner, med de ost utsträckto egentligen så veta . idade: pohtisse iäwAafer Da om mm, aNULOTSAR 00 ala i OESAm un JUJONUet ban i verka Ika do Potiskt som onvallsstyre ee. ue no SY Aer ledes börjat i på folkfri 5 djup. djupare grund och villkor. som är: sjol rel:e inom komruanen och kommunens frihet. (Man skulle härtill kunna ligga: sjgelfstyrelse inonr sorporationen (fria föreningen)) och korporativ rihet, men utvecklingen häraf skulle leda ull för mycken vidlyftighet.) För att fatta huru stor frihet kommunen bör atnjuta, ledes man till en undersökning, sona blifvit mycket försummad, nemligen: åtskiljandet af statsoch kommnnailangelägenheter. Endast med de förra har statern att befatta sig; de sednare bör kommunen egga både rättighet och skyldighet att sjelf ordma och förvalta: det är denna på en gång rätt och förbindelse, som kallas kommunal frihet. Ilärvid möter ännu en omständighet, som först i sednare tider blifvit i vårt land mera behjertad, d. ä. skillnaden emellan den större och den mindre kommunen. Den mindre, det veta vi, är socknen; den större anses i allmänhet böra vara landskapet eller länet. Man skulle kunna ifrågasätta, om icke häradet här borde rättast tagas i betraktamde, alidenstund landskapen, ehuru af historisk betydelse, äro högst olika till både vidd och folkmängd och i allmänhet måhända allför vidsträckta; länen deremot, ehuru grunden för den närvarande administrationen, öro högst godtyckligt hoplappade; men detta nå äfven blifva en fråga för sig. Vare det nog sagdt, att en meilanlänk måste finnas mellan socknen och riket, hvilken man, lemnande bestämmandet af dess omfång å sido, kan kalla den större kommunen. För att åskådliggöra behofvet af en sådan mellanlänk vilja vi nämna ett talande exempel. Vär nuvarande fattigvård, som hufvudsakligen är gjord til en kommunalsak (oaktadt staten understundom gifrer hjelp åt enstaka behöfvande), hvilar på :socknen. Detta är likväl ett stort misstag om en stor orättvisa. De fattigaste socknar fi härigenom bä tunga fattigvårdsbördor, undr det de förmögnare hafva kanske inga. Att göra fattigvärden till statens sak vore en orimlighet. Men helt naturligt är att utvilga fattigvårdsdistrikten till härad eller län. Har man insett behofvet af den större kommunen (vi vilja kalla den tills vidare: län), återstår bestämmande af dess organisation, äfvensom gränserna emellan stats-, länsoch socine-angelägenheter. Hvad dess organisation angår, så harredan vid 1840 års riksdag fråga härom blifvit väckt (af grefve Spens), hvarjemte saken vid såväl 1548, som sistförflutna riksdag varit under äfverläggning. Vid det förra tillfället motioaerades upprättandet af länsnimnder afbaron Carl Raab; vid denna sista rksdag af grefve Ugglas. Motionerna hafva falit, men frågan faller ej. En högst lärorik reservation af professor Carlsson och en förträfflig brochyr: Om Byråkratien i Sverige, äfvensom åtskiliga tilningsartiklar, hafva redan spridt ett jus öfver och väckt ett intresse för saken, som iage förhoppningar om en större framsång vid blifvande riksmöten. Det enklaste och naturligast förslag till såväl socknens som länets konmunala organisation framställer den nämndabrochyren. Entigt detsamma skulle på socknstämman (socknens riksdag, sjelfva primärförsamlingen) hvarje man för sig, äga lika rösträtt och utse socknenämnden, socknens förvaltande makt. Socknenämndernas ledamöter välja ledamöter som sammanträda t. ex. en å två gånger om året, ill en länsstämma eller länsdag, hvilken utser en förvaltande makt för länet: länsnämnd, i bvilken landshöfdirgen skulle vara ordförande. (Vi lemna riktigheten af denna sednare bestämmelse derhän.) Sambandet mellan kommunerna och riket, i representativt afseende, föreslås af författaren så, att socknenämnderna skulle välja ledamöter till nksförsamlingens ena kammare och länsnämnderna ledamöterna ill den andra. Man kan ej neka till det ju ett organiskt samband härigenora skulle inträda mellan samvällets olika delar, hvarom vi nu ej äga något Degrepp. i Rörande hvarje kommuns verksamhet förelår samme författare, att socknenimnden skulle äga: 1:o att vidmakthålla socknens pois, som borde utsträckas till både ckonomiska och brottmål, hvarigenom polisen på landsbygden skulle blifva en verklighet samt den förhatlighet och de missbruk försvinna, hvilka nu äro en följd af polisens 1ippdragande åt personer, som genom valsätt och samhällsställning äro oberoende af follet, utan annan oeröring med detsamma, än i egenskap af befallande, utan annat intresse för föremålen in sportlernas; 2:o att vårda alla socknen tillhörande kassor, under gemensam ansvarighet; 3:0 att administrera fattigvården, efter hvars ordnande på större distrikter sockneniämnden ndast hade att uppbära de afgifter, hvilka enligt llmän reglering borde utgå af församlingarne, fvensom att fördela det understöd, hvilket nligt samma reglering skulle tillfalla de inmm socknen boende fattiga; 4:o att verkställa len allmänna uppbörden; 5so att vårda omynligas arf; Ö:o att välja ledamöter till jury, då ienna inrättning vinner burskap i vårt land; :o att välja församlingens prest (häremot åste mycket invändas); 8:o välja riksdagsnän till ena kammaren; 9:o välja ledamöter i TRE REDS DATAN ETT TERESE TES OMRADET Sr