Aftonbladet – 15 september 1851, sida 2

dessa spirituella fruntimmer, som göra sig till ;husliga tyranner, alltid bemöda sig at! läta sina männer gälla för svaga och exfaldiga, hvilka med en förhatlig svartsjuka förena en exempellös brutalitet. Och dessa damer, som ofta utså split och upplösning inom sina familjer, deklamera högt emot äktenskapet, för hvilket de påstå sig vara lidande offer. Dessa feminina varelser, som skrifva för mensklighetens väl, äro icke skapade att göra blott en enda dödlig lycklig; det vore att tvinga dem, — det vore att förnedra och inskränka deras ädla och expansiva natur inom individualitetens trånga gränser. Man såg madame Bergeval nästan aldrig hemma, utom vid måltidstummarne, och under dem var konversationen föga liflig. Med tankspridd ton frågade hon då sin man efte nyheter, yttrade några ord om sin sista komedi elier om sin förhoppning att vinna poesiens högsta pris. Ändtligen kom den stora dagen då de aka demiska palmerna skulle utdelas. Qvarbällen emot sin vilja af sin sjuklighet, hade målaren tillsagt Esteve att åtfölja sin styfmor. Med en viss sorglig känsla såg han dem aflägsna sig. Var han icke på förhand förvissad om sin hustrus triumf? Han hade Vist den i hennes ögon ... han vis pris hon köpt dun. Han tillbragte sex timmar i oförklarlig ångest; ty, liksom då en viss olycka närmar s man älskar att insöfva sig i ett hopp, hur svagt det än må vara, så sökte han att fista sig vid ett tvifvel. ,;Om jag bedragit mig, tänkte han; om hon icke för mig erhölle detta pris ... Madame Bergeval återkom allena; hon inträdde i sin mans atelier. Oaktadt hans svaghet och förvirrade ideer