Aftonbladet – 15 september 1851, sida 2

från de sodermera, stundom under den brädaste skör-!: detiden, kallats att inställa sig på nyssbemälde platser, till genomgående af de föreskriina vapenöfnninHärigenom uppstå icke blott för de b ir stor, utan äfven es det itt Ova nu! Ser: skona, ur rje landets inneförhoppning, att han med lerlig glädje stälse vill söka undanrödja alla iga anledningar till obelätenhet och missnöje land sina trogna undersäter. I åen fasta förtröstan, att E. Maj:t, på sätt nu skett, upplyst om förhållandena och allmogens tänke! sätt hvad desamma beträffa, säkert skall egna nåd I juppmärksamhet åt våra nu gjorda underdäniga framställningar, behjerta dessa allmogens önskningar och i sin vishet besluta om hvad som uti ifräåg fall kan vara för land och folk på en gäng p och minst betungande, anser bond inskränka sin underdåniga anhällan 1) att ingen af allmänna b manskapet, derest icke tid och kostnader för honom, han: anhöri2e eller husbonde derigeaom kunna be ras, måtte under fredstid vara nödgad att sig i vapen utom det län, der han är bo samt 2) att, vid framdeles ifrågakommande vy öfningar med allmänna beväringsmanskap i i fredstid må stå hvar och en bevärings fritt att sjelf bestämma antingen han vill till lands eller sjös. sj Cm Sverges kommuenalväsen. Den svenska kommunen är och har ifrån uråldriga tider tillbaka varit: Socknea. Den sammanfaller således till område med det kyrkliga territoriet: Församlingen; utan tvifvel derför, att i Sverge socknen merendels byggt kyrka och således blifvit ett kyrkoområde. (Vi se än 1 dag församlingar på det viset bilda sig, att en del af en sockens innevånare uppföra en kyrka, bilda ett annex och slutligen frigöra sig till egen församling.) Det var blott ett naturligt och ofelbart. inflytande af större allmänna insigter, att församlingens lärare äfven blef i många delar socknens föreståndare, d. v. s. kommunalchef. Presten blef sjelfskrifven ordförande i sockenstämman, i fattigvården m. m. Numera är han det endast i den förra, men kan likväl i denna egenskap, i förening med en mängd öfriga kommunalbestyr, såsom förteckningsförare öfver socknens innevånare m.m., anses lika mycket för kommunal och verldslig, som eklesiastik och andlig embetsman. Intetdera af dessa embeten torde vinna på en sådan förening och förblandning. Ursprungligen fanns i Sverge sjelfstyrelse i ganska hög grad. Socknen, häradet och landskapet höllo sina stämmor och möten, valde sina nämnder och högsta embetsmän (hvilkas befattningar dock voro på olika tider ganska olika) samt afgjorde temligen sjelfrådigt sina angelägenheter. Under tidernas lopp, alltefter först adelns och sedermera skrifvareväldets (byråkratiens) utgrening och ingripande i den gamla folkfriheten, förlorade först landskapet (hvilket längre fram ofta sprängdes i län) och sedermera äfven häradet och socknen, både sitt inflytande på det allmänna och makten att förvalta sina egna angelägenheter. Centralisationen upphäfde så väl det ena som det andra. (Vi räkna nemligen ej de svaga lemningar af de gamla förhållandena som finnas t. ex. vid sockenstämma, häradsnämnd m. m. Märkvärdigt nog bibehåller ännu, många delar af landet, byn många spår af gammal sjelfstyrelse.) I Sverge har t. o. m. centralisationen gått längre än i sjelfva statsenhetens hemland, Frankrike, der regeringen visserligen tillsätter cheferna för den förvaltande makten: prefekter, underprefekter och märer, men der folket sjelf, vid dessa embetsmäns sida tillsätter: departementalråd och arrondissementsråd (conseils gångraux) samt kantona råd och municipalråd (conscils municipaux) under det vi ej tillsätta något råd (som hos oss skull: heta nämnd) hvarken vid landshöfdiucens eller kronofogdens sida. Endast städerna l fatt bibehålla inflytelse på embetsmannatillsättningen inom sig. Olägenheterna af en sådan centralisation, isynnerhet i ett land, hvars aflägsna orter hafva så olika naturförhållanden, olika seder och behof, äro i ögonen fallande. Dessa olägenheter röra både lagstiftningen och förvaltningen. En centralstyrelse kan ej känna återverkningarne af en lag eller förordning på de många olika delarne af landet; en gemensam ekonomisk lag för hela landet är i många fall orimlig och förderflig. Vår lagstiftning har också måst rätta sig derefter. Den har i afseende å skjutsskyldighet, ägoskifte m. m. nödgats stadga olika för olika provinser. Men allt detta sker dock fullkomligt på måfå; och den makt, som är lagd i centralstyrelsens hand öfver hela provinsbefolkningars väl eller ve, kan, med bästa afsigter, ej undgå att verka högst skadligt. Ännu värre olägenheter möta vid förvaltningen. En mängd af de obetydligaste småsaker skola dragas till regeringen, hvilka den icke kan bedöma; hvarigenom dess dyrbara tid ryckes ifrån de egentliga statsangelägenheterna, långsamhet uppkommer vid sakers afgörande, och slutligen folkets förmåga och håg att! tänka för sig sjelf förslappas, genom en innött vana att fordra allt af regeringen, ochi genom erfarenheten att utaf dess redskap (de exsekutiva myndigheterna) ofta hindras i företag, som man skulle vilja göra på egen hand. Detta ämne har blifvit ofta afhandladt; förderfligheten af centralisationen och den deraf, följande politiska omyndighet, hvari de flesta! ?) Se en afbandling om OCentralisation m. m. af! G. Malmström. Tidskrift för Litteratur. ED RR ATA RAN tat Lä nd RR ar FE rr Te ne neråt PR TE