Aftonbladet – 13 september 1851, sida 2

Grottan var omgifven af täta buskar, bakom hvilka sträckte sig en föga skuggrik alle. Mr Bergeval hade knappt tio minuter öfverlemnat sig åt sina tankar, då han bakom sig hörde steg och frasandet af en sidenklädning på allgens sand. Han skulle icke gifvit akt derpå, om icke en röst nått honom, som kom honom att darra. Man talade väl sakta, men nattens djupa stillhet, som icke stördes af balens aflägsna buller, tillät att uppfatta några ord. Han steg upp. Atskiljande buskarne försigtigt, blickade han utåt al!leen och såg blott två skuggor, som aflägsnade sig. Orörlig lyssnade han; ty han såg, då paret uppnått slutet af allgen, att det återvände. Denna gång belystes de två personerna af det fulla månskenet. Han igenkände dem. Den ena var madame Bergeval, Hon lutade sig vårdslöst och förtroligt vid akademidirektörns arm och sade med en ton, mera befallande, än bedjande: ;Jag fordrar det, — bifall eller vägra . . .n Min Gud! Madame, hvad ni har pretenioner, då det gäller denne manp, svarade han med något förtrytsam rain, eni älskar ho10m se a Hon höjde på axlarne; en för henne vanlig itbörd. En paus uppstod; de två promenerande singo förbi, men återkommo snart. Jag skall göra, hvad på mig beror,, sade direktören. Ni mäste göra hvad jag vill, — eller ock ntet.n Åtminstone torde jag få veta anledningen, warföre ni intresserar er för en man, som... Bär jag icke hans namn?... afbröt on. Nåväl jag är äregirig för honom, eme-! lan glansen deraf återfaller på mig; , . .)