Aftonbladet – 13 september 1851, sida 2

med särskilda kavaljerer, som alla hylland omgåfvo henne. Hyad som bidrog att reta mr Bergeval va hans medspelares anmärkningar. På sin venstra sida hade han en korpulen Iman, som blott lemnade sin passivitet, då har med flegmatisk röst upprepade: Monsieur, var på er vakt!, Till höger satt en ung sprätt, friserad och parfymerad, som med falsk röst efterhvisslad musikens motiver, slog oriktig takt med fo. ten och afbröt sin egen musik med orden: ,Ah, ni förlorar beständigt på damen; högs komiskt, verkligen komiskt!, Då och då, satte han en lorgnett ögonvrån och lät sin blick, så beväpnad, fara öfver damerna, hvilkas retrograde häftiga rörelser framställde, hvad försigtige män borde bedja sina fruar, att hlott läte gissa. Det unga lejonet ledsagade sina anmärkningar med mindre anständiga reflexioner och utrop. Mr Bergeval steg plötsligt upp och kastade på bordet hvad han förlorat. Han nedgick i trädgården. Under de gröna löfhvalfven cirkulerade en uppfriskande luft; han lade handen på sitt bröst och andades friare, De promenerande voro få. Han hade blott mött två, eller tre partier i de ensliga gångarne, hvilken månen svagt belyste. Han gick förbi dessa mysteriösa promenerande, då han, på ett längre afstånd ifrån dem, vände sig om vid anblicken af två gestalter, som rörde sig i skuggan, — och sade med en suck: ;Må de vara lyckliga! . . Och han fortsatte tyst sin gång. I den aflägsnaste delen af trädgården var en grotta och i fonden deraf en gräsbänk, Han gick dit och satte sig. Mörkret var på detta ställe fullkomligt.