Aftonbladet – 13 september 1851, sida 2

närmare emellertid den afgörande krisen nal kas, ju mera vigtigt anse vi det vara, a hvarje land, hvarje regering och hvarje en skild medborgare, söker göra sig klart för hva tidsomständigheterna af dem fordra. Den ringaste eftertanke i detta hänseend säger oss, att tidsomständigheterna fordra ce allvarlig och kraftig verksamhet, till upphäf vande och förekommande af allt det onda som ligger till grund för de blodiga europei ska skakningarne, på hvad olika sätt man ä må uppfatta detta onda. Anser man den när varande tidens rörelser hafva sin rot endast okynne och sjelfsvåld, såsom ett visst par menar, så må man försöka stäfja detta okyn ne, hvarvid det dock torde vara skäl, att förs och främst använda så hederliga medel sor möjligt, och för det andra, söka verka på mo ralisk väg till sjelfsvåldets upphäfvande genon upplysning och sedlighet: ty med sjelfsvål emot sjelfsvåld vinner hvarken ordningen el ler friheten någon seger. Anser man åter de onda ligga i en mängd missförhållanden samhällena, som slutligen, om de icke afhjel pas, skola utbryta i våldsamma skakningar, el ler uti nya tidsidger, som sträfva att skaffa si; form och som skola sönderbryta de gaml formerna, om dessa ej vilja lemna rum bred vid sig; då måste man söka afhjelpa dess: missförhållanden och öppna åt de nyare ide erna den frihet, som tillåter en lugn och fred lig utveckling till samhällets båtnad. I båd: fallen fordras verksamhet och förenade kraf. ter mellan regeringar och folk. Den dolska. njutningslystna likgiltigheten duger icke. För vår del hysa vi, sedan lång tid tillbaka. efter ett ganska uppmärksamt betraktande a de politiska tilldragelserna och förhållan. dena både inom och utom vårt land, der öfvertygelsen, att hvarje styrelse, som önskar undgå revolutionära stormar måste studera tidens kraf och träda i spetsen för upphäfvandet af de missförhållanden och införandet af de förbättringar, som det allmänns medvetandet lärt sig inse och fordra. Styrelsen måste, med andra ord, följa med den verkliga tidsandan, som alltid går framåt till et bättre, eller också störtas af densamma. Detta är en naturlag, hvars verkningar vi finna öfverallt i historien, och som ej kan bestridas, antingen vi gilla eller fördöma den. Att uppfatta den verkliga tidsandan och skilja den ifrån alla ögonblickets vindkast är ingen lätt sak; dertill fordras mycken både uppmärksamhet, skarpsynthet och, det som kanske är angelägnast, rättsinthet och menniskokärlek, ty stora idder kunna ej fattas blott med hufvudet, utan dertill fordras äfven hjerta och karakter. Det är just saknaden af isynnerhet dessa sednare moraliska egenskaper, som gjort att en mängd regeringar icke förstått den tid, i hvilken de verkat, och derigenom dragit olycka öfver både sig sjelfve och folken. Det är angeläget att komma till riktig insigt häraf, Gå vi ifrån dessa allmänna betraktelser till vårt lands förhållanden och fråga oss hvad här vore att göra för dem som ville verka i tidsandans riktning, till förekommande af de samhällsvådor, hvilka väl eljest icke vi mera än något annat folk lära kunna undgå, så möter oss ett omätligt verksamhetsfält för både regering och enskilda samhällsmedlemmar. Det torde ej vara ur vägen att nämna några detaljer häraf, till väckelse måhända för en och annan, som inbillar sig att allting är hos oss så väl beställdt, att man vore lycklig lott det finge vara som det är, Det torde sanske äfven vara af sin speciella vigt nu, då rågan är om anställande af nya män, såsom xonungens rådgifvare i landets styrelse. Den första stora förändring, som är djupt f behofvet påkallad, är en reorganisation al styrelsen sjelf, så att lagstiftning, lagskipning, agens verkställande och landets förvaltning erhölle sin riktiga fördelning inom ordnade sränser, och sina behöriga, bestämda verkstälare. Så behöfde i afseende på lagstiftningen förhållandet emellan de båda statsmakterna behörigen bestämmas; i afseende å lagskipningen fordrades enklare former, ett i många lelar förhättradt rättegångssätt, all lagskipnings kiljande ifrån konungens råd (såsom regeingen äfven vid förra riksdagen, ehuru förväfves, föreslog) m. m. Den exsekutiva maken fordrade många genomgripande förbättingar; likaså förvaltningen, hvilken i allmänwet borde ställas på mera kommunal grund. in den nu står: kommunen borde ega mera rihet att ordna och utföra sin förvaltning och egeringen derigenom befrias ifrån bestyr med n hop angelägenheter, som alls icke äro statsangelägenheter. Hit hör äfven ordnandet vf länens eller provinsernas förvaltning genom valda nämnder, de nödiga mellanlänkarne :mellan regeringen och kommunen. Detta i största korthet om en del af de örändringar, som behöfdes i sjelfva styrelsenekanismen, af hvilka hvar och en fordrade itt särskilda långa kapitel. I afseende å de eklesiastika förhållandena nöta oss icke mindre behof af reformer. Hela rår kyrkas ställning till staten, der regeringen illsätter en mängd kyrkliga tjenster och afsör rent kyrkliga frågor, der en stadsfiskal skall bedöma och vaka öfver utgifna skrifters ifverensstämmelse med den rena evangeliska äran (under det en prestförsamling afgör tullrågor) : allt detta är ytterst förvändt. Vid de yrkliga embetena erfordrades genomgripande eformer; pastoraten borde jemnare indelas, å att de ej i de glesast bebodda delarne at iket kunde ha 30 å 40 tusen invånare, ochi je mest befolkade 1 å 2000; hela komminiterväsendet borde upphöra; äfvenså biskopsmbetena, åtminstone i deras nuvarande form.