Aftonbladet – 11 september 1851, sida 3

tötte entusiastiska rop, aflägsnade sig, hvikande: L ;Den menniskan kinner icke sin lycka. — Som han var målare, gingo andra ännu ängre. Han afundas, sade de, sin hustrus framSång. För att undandraga sig alla dessa reflex oner, gick han in i spelsalongen och satte sig till ett lansquenetbord. Esteve var förtjust, hänryckt; han gret af beundran och glädje; men snart ofvergick han ifrån en känsla tll en annan. MHjertat, vid denna ålder öppet för alla intryck, bibehål er dem sällan länge och djupa. Estöve var en ädel och loyal yngling, med liflig själ, goda instinkter och hos hvilken, dessa naturligt utvecklat sig ifrån hans spädaste barndom. Vand att öfverlåta sig åt hjertats rörelser, voro lifvets förhållanden ännu mysterier för honom. Han älskade sin far. Beträffande styfmodren, så hade han ibörjan älskat henne som son; men en känsla starkare, mäktigare än den sonliga tillgifvenheten, hade, honom ovetande, småningom insmugit sig i hans rena själ. Han förskricktes då han upptäckte denna mystör; han fann, att hans lif skulle borttvina igenom detta sår, emedan enda medlet deremot vore ett förräderi, ett brott. Han kinde, att han icke älskade denna qvinna sonlgt som förut, icke hyste för henne den förra vördnadsfulla, rena ömheten, att han tillbad henne, men utan hopp. Arme unge man! Vid hans inträde i verkliga tillvarelsen, måste han, ännu svag, kämpa emot en af dessa brinnande, förtärande lidelser, hvarest ofta de mest energiska nature: förvillas. Han förbannade den, och hade gerna velat uppoffra sin ungdom, för att den