Aftonbladet – 11 september 1851, sida 3

idersson uppger, attnivarit nog dålig att uppmana nom att icke anmäla det han upphittat pengarne. Borgendal: Han kom till mig och visade sedlarne, jag yttrade de stå icke i tidningarne ännu, sä det icke är brädtom, men dagen derpå säg jag de voro efterlyste, och dä sade jag till Andersson röj någon tid att vexla sedlarne, ty nu kunde det nda att det frågades hvarifrån du fätt deit., Polism.: Se der ha vi det; man ser alltså att Borndal, säsom en äldre man, är lika brottslig som ndersson, ty hade A. vändt sig till en hederlig ;rson, så hade denne säkerligen tillrädt A. att anäla saken, då B. i stället gjorde motsatsen. Borgendal: Jag rår ej för, att han var så dum och senast vexlade pengarne, hvarigenom det blef uppptäckt. Polismästaren: Häraf hör man, hvad karaktesr Borendahl eger, ty att öppet inför en domstol :skryta ver sin dåliga bragd, bevisar bäst af hvad. skrot ch korn han är., Borgendahl, temligen flat, kunde icke svara ett ed på hr polismästarens yttrande. Kammereraren vid frimurare-barnhuset hr Lundin pplyste derefter att Andersson en längre tid varit tjenst hos numera aflidne lärftskramhandlaren Lundröm, hvarunder han uppfört sig på det mest tedransätt, och då hr Lundin hade utredningen af hr indströms bo sig anförtrodt, så hade A. en tag inunit sig hos honom, med begäran att hr L. ville ot ränta placera 200 rdr, som han i aärf erhällit ån landet, Hr Lundin, som icke kunde ana att . på oärligt sätt ätkommit pengarne, hade uppfyllt As nskan och placerat 100 rdr bko mot ränta i hypcheksföreningen, och 33 rdr 16 sk. i sparbanken, och ade A. af hr L. emottagit säväl det af hr kongl. ekter Cervin utfärdade qvitto, som sparbankssboken. Andersson syntes ängra att han icke anmält saken, ch kastade under förhöret tidt och ofta sstränga Vlickar ä den som förledt honom att intråda på brotets bana. Malet blef till domstol remitleradt. — I gär fortsattes uti poliskammaren förhör anvående uti huset N:o 24 vid Grefgatan ä Lalugårdsandet gripne tjufköperskor. Hustrurna Hagberg, 3lomqvist och Jonsson voro frän häktet upphemtade ch hade ä fri fot vistande arrendatorn Hagberg iakagit inställelse. . Det upplystes nu att bland det hos gardistrustrun 3lomqvist anträffade gods blifvit funnet en mängd akan och handdukar stulne från Kongl. Svea lifgarde ch kapten Rosenblads kompagni, och försedde med kompagniets märke. Fahnjunkaren Lund upplyste utt hustru Blomqvist, hvars nu vid förhöret närwarande nan är korporal vid regimenfet, besörjt kllädtvätt ör kompagniet, hvarföre hon ganska lätt kummat ätcomma de nu, och länge säsom stulne saknade perrsedlar. Hustru Blomqvist förklarade att hon köpt aulltsamnans af en numera afliden qvinsperson vidl namn Segerman. De hos henne anträffade servietter, försedde med riksdagsmannen Zetterbergs å Lidingön märke, hade hon emottagit i förvar af en i hr Zetterbergs tjenst varande piga vid namn Lovisa Andersson. Denna, inkallad, nekade, och pästod sig endast hafva sin dragkista i förvar hos hustru Blomqvist, men starka anledningar ha förekommit mot Andersson, så att hon vid hemtnings äfventyr ålades att vid nästa förhör iakttaga inställelse. Mot enkan Jonsson förekom ingen omständighet som kunde gifva sken derät, att hon vore brottslig, och i följd hvaraf hon ställdes ä fri fot. Pigan 1Lovisa Anderssons broder, hyrkuskdrängen Johan Anlersson, förklarade att han till enkan Jonsson lemnat si förvar, de 28 rdr, och lånat, henne de 15 rdr polisen vid visitauionen anträffat hos Jon:son. Klocka och guldring hade han äfven anförtrott ät Jonsson. Efter denna uppgift tilläts, besynnerligt nog, Jcoh. Anlersson att genast äterbekomma såväl kloeka scom ring och penzar innan persedlarne blifvit i tidniingarne upplyste. Mälet uppsköts tills i morgon, emean specifikationen ä det anhällna godset upptog nära 3:ne hela ark, hvarunder Hag-erg tilläts vistas ä fri fot; för att skaffa sig någon person som toge vård om ans ladugärd. — Åkarne O. P. Berglund, A. G. Terning och Wirsell voro i gär uppkallade till poliskammaren, derföre att de sistl. måndag öfverfallit och oqvädat en embetsbroder, åkaren Johan Olsson, som vid Nybrohamnen varit sysselsatt med vedkörning, hvarefter de fyra gänger kastat den ved, Olsson lastat åsin kärra, ned på gatan. Berglund, hvilken syntes vara förman för den skamlösa bragden, uppträdde inför polisens dombord på det mest sturska och spotska sätt, förmenande att Olsson icke egde rättighet att betjena allmänheten med körslor, förr än han till äkareembetets Näda inbetalt lika stor afgift som Berglund och desss yrkesbröder i fordna tider fått vidkännas. Hr ppolismäIstaren hade mycken möda för att stäfja Beerglunds brutala uppförande inför polisen, hvarigenom, säsom hr polismästaren yttrade, man kunde göra sig en föreställning om det brutala sätt hvarpä Berglund beter sig vid hamnen. Emellertid tillsades Ikommissarien Backlund att anbefalla de i trakten stationerade konstaplar att lemna Olsson handräckning, i Ånändelse han ytterligare förhindrades utöfva det näringsfång, hvartill han egde vederbörlig tillåtelse, äflvensom hr polismästaren förständigade Berglund att lupphöra med ofoget, så kärt det honom vore atticke vederbörligen blifva näpst. ) Som Wirsell icke ätlydt kallelsen, så uppsköts ransakningen om den nu angifna förbrytelsen till nästa lördag. ROTSEE