Aftonbladet – 11 september 1851, sida 3

ittningen. Han visade hvilken nödvändig länk dena faderliga förmaningsdomstol utgjorde i ett lands igbundna skick; huru en gammal far ofta måste åla misshandling af en obändig son, just derföre att örsta steget att fria sig mäste följas af den smäran att se sonen smidas i jern, så vida ingen domtol fanns, som utdelade förmaningar, varningar, tillättavisningar. En annan bonde önskade att ständet ille t. o. m. öfrerklaga bristande biskopsundersökingar och pastorernas glömska af kyrkorädsförordingen. Nils Månsson ville ej dermed förena sig ur runder, som voro en gärd af högaktning för biskoven d:r Faxe och prosten Lieberath. Deremot ville ;venska .bönden ej stå under den polismakt, som merindels träder i stället, der den kyrkliga mnedfallit ler tillbakaträngts, och som genom kongl. kungörelsen af den 26 Nov. 1816 rörande menigheters samrådande, nu först gjorde sig bekant, i det förut godtyckligt tryckta, numer fria Sverige. Nils Mänsson uppträdde deremot med ett vackert tal, visande obehöfligheten att sätta svenska folket under polis, mottagen dervid af hela ständets bifall. Hans rätt sinne öfvergaf honom aldrig, äfven då den egna fördelen vinkade. Då Jon Jonsson yrkade skjutslegans förhöjning till 32 sk. bko milen, utom för allmoge, som blott borde ge 8 sk. bko, anmärkte Nils Mänsson, att om man vill öka den för andra resande, borde man öka den för sig sjelf.. Rörande fattigvärden framkastade han ctt förslag, som om det kunde i stort utföras, skulle, utan Sveriges ytterligare :be tungande, ställa dess fattigväsende i bästa skick. Om alla de till fattigvård i riket, synnerligen de Stockholm inberäknas, anslagna summor användes till arbetshus för brottlösa fattiga, der de arbetsföre kunde, jemte det de värdade de icke arbetsföre, bidraga genom sitt arbete till eget underhåll, så skulle Broughams tanke, som räddat England, också bäde kunna i Sverige förverkligas och föra räddning med sig frän ett ondt, som ännu ej mognat; men hvars axstupning kan inträffa förrän vi förmoda det. Har fordrade att ofteruppbördens upptagande under psalmsäng af prester och klockare mätte förklaras lika störande för andakten som kungörelsernas uppläsande efter predikan. Han nitälskade att bereda allmänns brandförsäkringsverket förtroende hos allmogen, men ville väl tillse, att ej ersättningen kunde bli så stor, att frestande spekulationer kunde deraf alstras, att i hast få en rörlig summa för en orörlig ofta skräpig egendom, som genom egen arbetskraft till en stor del kunde ersättas -— farhägor, som långt sednare torde fört honom frän att väl begrunda goda ordningsförslag i denna väg. Då frägan var att följdriktigt utvidga bränningsrätten till förmån för soldaten på sitt torp och jordegande mjölnare, motsatte han sig allvarligt af omtanka bäde för menniskor och skog. Om mjölnaren också finge en procent mindre då han sälde sin vara såsom mjöl än förvandlad i bränvin till de fattige, kunde han trösta sig af an dra fördelar af mera värde — ett ämne, hvaröfver mjölnaren och soldaten kan hålla kraftiga botpredik ningar för öfrige jordegare. Mot öfverflödet stred Nils Mänsson vid sina sju riksdagar med utmärk kraft, fast han hela sin tid ej kom att aktgifva, at Sveriges största öfverflöd, på riksdagarne kalla: husbekof. I frågan om kaffet insåg han billigheter att äfven afnämaren gaf skatt. Han föreslog 10 rdr årlig afgift på denne i allmänhet ganska fredlig lafnämare, för att ej nödgas göra tullen så hög: oct derigenom tullförsnillning så lönande, öfvertygad och det med skäl, att en smak, som medtager mer är -lallt Sveriges jern, lika billigt bidroge att dela skat tebördan som den jord, hvilken gifver jernet till sit .leget försvar. Helst säge han dock allmänt förbud för att inbespara 7 miilioner skälp. kaffe och socke Iblott hos götheborgska kunder på äret. I grund a denna sin äsigt yttrade han sig vid denna riksda; såsom den följande mot en för hög tull, helst e :lorimlig tulltaxa bland andra olägenheter hade oc tilden, att föranleda dryga urtima riksmöten för ny be arbetning, och ännu vid de sednare riksdagarne for drade han tull ät den som tull bör, talande mo allt hvarigenom beslagen skulle försvåras och besla Igarne nödgas uppställa en spioneriplan bland tjenar mot husbönder, hvilket synes vara längt betänkligar än en ransakning af äfven de doldaste vrär. Hal höjde sig dock härvid öfver det småaktiga; han äl skade ej dessa spindelnät, som getingen flyger ige nom, men hvari myggan fastnar.. Man finner hur han alltid lutade ät den fria beskattningen, i hvilke man eger att deltaga i mån af sina tillgångar, uta känning, i följd af sin smak, med nöje, hvarigenor den beskattning kan lindras, hvilken går from sot ett tungt öde, ej kan undgås genom den noggrann: ste sparsamhet, de känbaraste uppoffringar: denn beskattning, som drabbar den fattige bland mång svältande barn, likasom en stor penningeman me inga. (Slutet följer).