Aftonbladet – 11 september 1851, sida 2

ch det är ett jemnt bekräftadt rön att den tyrelse, som vill uträtta mer än den bör, iträttar mindre. Anser den sig icke belåten ned att straffa öfverdrifter som väcka allnän förargelse, utan vill hos samhällets medemmar fordra rätt-trogen och lefvande fromet, så skall den snart upptäcka sig hafva ,efrämjat lasten, genom försöket att göra dyglen en omöjlig tjenst. Ty genom hvilka melel kan en styrelse nå sitt ändamål i sådana fall? Blott genom två: belöning och straff — kraftiga medel utan tvifvel, när det gäller att bestämma menniskors yttre handlingar, men helt öch hållet maktlösa när afsigten är att förändra menhiskörs tänkesätt. Den embetsman, ät hvilken en katolsk regering säger: sOm du är andäktig katolik, så befordra vi dig; hvarom icke blir du afsatt;y — den embetsman, som man så tilltalar, sskall sannolikt gå i messan hvar dag, omi fredagarne icke smakäå tecken till köttmat, bilkta sig regelbundet och låta sina förmän förstå att han bär tagelskjorta närmast kroppen. Är åter regeringen puritansk, så skall en person, som kommer under fund: med att andäktighet är ett medel till befordran, bli en flitig kyrkbesökare och sky spektakelhuset som ett. pestlasarett. Dylik skenhetighet skall en styrelse inom få veckor bringa i fullt flor. Men under detta sken bibehålla sinnlighet och ärelystnad, girighet, hat och afund sin fulla kraft, och den skenhelige har till sina öfriga laster blott lagt alla de mera hemska, som hyckleriet alstrar och ammar. Folket, som i massa alltid är skarpsynt, märker snart att dessa fromhetens mönster sakna både sedlighet och finkänslighet, och äro säimre än uppenbara vällustlingar. Det ser att dessa farister äro vida längre skilda från sann dygd, än publikaner och skökor. Och efter vanligheten kastar det sig på tvären emot det påbjudna: första dagen då tvånget eftersläppes och menniskorna våga säga hvad de tänka, förkunnar ett förfärigt sorl af hädelser och skändligheter att den kortsynta statskonst, som företog sig att skapa ett folk af helgon, i stället har skapat ett folk af hädare. Frankrike gaf i början af -18:e ärhundradet ett sådant exempel. När wällustlingen Ludvig XIV var utlefvad, blef han gudlig och beslöt att hans undersåtare sikulle blifva så äfven. Han rynkade pannan när han vid levån eller dingn varseblef någon hofman som brukade vårdslösa sina kyrkobesök, och belönte den yttre gudaktigheten med ordnar, inbjudningar, perisioner öch regementen. Snart såg man kavaljersvärjor och hofdrägter trängas kring altaret och biktstolen. Marskalkarne laf Frankrike blefvo samtligen bönläsare, och Ibland hertigarna och pärerna fanns icke en enda, som icke bar små -andaktsböcker med sig i fickorna, som icke hade grundligen genomfastat hvar fasta och kommunicerat hvar Ipåsk. M:me Maintenon, själen i detta omvändelseverk, hade rätt i sitt sjelflberömmande infall: Andakten har kommit hellt och hållet på modet!— den var onekligen tt mod, och försvann som ett sådant. Knapptt hade de nye Itroendes beherrskare lagt sina ögon tillhopa, linnan hela hofvet afkastade masken. och hvar och en hastade attiutsväfningarnes och fräckThetens öfvermått söka ersättning för de långa årens späkelser. Samma menniskor, som nyss I förut :hade under ödmjuk ruelse rädplägat Imed andans män om sitt själatillstånd, sorIllade nu kring midnattsbordet, der prinsenIregenten thronade halfrusig mellam Dubois och I M:me Parabere, och under champagnebuteltljernas skott utöste ateistisk lättssinnighet och tlliderliga qvickheter, och der orgier firades, -löfver hvilka deltagarne i Ludvig XIV:s ungdomsutsväfningar skulle hafva rodnat. På alldeles samma sätt gick det till hos I våra britiska förfäder. Äfven Puritanerna, blså stor tacksamhet menskligheten än är dem skyldig, för grundläggandet af Nordamerikanska Fristaterna — äfven de begingo det svåra och förderfliga telet att vilja genom regeringen göra folket gudaktigt. Och likväl borde de, om de besinnat hvad som tilldrog sig i deras egen tid, hafva kunnat ana utgången af deras företag, De-hade ju sjelfva lefvat under en styrelse, som i målnga år gjorde allt hvad den förmådde för att genom slösande belöningar och de strängaste straff inpregla Engelska Högkyrkans dogmer hos hvar och en engelsk undersåte; de visste mer än de fleste, att ingen, som icke utan undantag och afvikelser bekände sig till dessa dogmer, ägde den aldraminsta utsigt om att vinna nåd eller ynnest vid Carls hof. Uppenbar afvikelse straffades med den skymfligaste schavottering, med utarmande böter och grymma stym pningar. Men följden? Följden hade blifvit att kyrkan var m fallen och hade i fallet ryckt med sig ett sex århundraden gammalt konungadöme. -Af denna utgång hade Puritanerna åtminstone bordt kunna lära sig att en styrelse, hvilken försöker hvad som ligger utom dess befogenhet, äfventyrar icke blott att misslyckas, utan äfven att framkalla motsatsen af hvad den söktästadkomma. Men Puritanerna lärde ingenting, och glömde allt när de sjelfva kommo till väldet. De stängde skådespelshusen, omgärdade vetenskaperna och konsterna med: orimliga skrankor, gjorde oskyldiga saker till lifssaker. Ett ibland deras parlamentsbeslut stadgade att singen skulle anställas i statens .tjenst, så framt parlamemtet icke ägde tillfredsställande bevis öfver hans gudaktig het.o Att känna hvem som var: verkligt gudaktig, var omöjligt; men ingen swårighet mötte att latt få veta om någon bar enkel drägt, slät-.ekammadt hår, ostärkt linne: om någon i sir för boning icke nytjade några ljust färgade möbler ler, om någon inblandade andältig suckan oe