Aftonbladet – 8 september 1851, sida 3

passions bojor. Ack, Roderich, jag har aldrig varitd o lycklig; i den sförsta rikedom ej lyckligare än i dei största fattigdom; ej modlösare under vanärans börda än under hopens smicker. Menniskan dukar under fö ödets arm blott då, när hon dåraktigt glömmer att hö är en andlig makt och fogar sig i ödets vilja samt för sakar sin högre öfvertygelse för de allmänna fördomarn om ära, vanära, om rikedom, fattigdom,om vackert, omfult. Grefvinnan log: Jag förstår er rätt väl, min herr fi losof. Men här mellan fyra eller ex ögon kunnavi vi tala upprikfigt och medgifva att ödets gåfvor ej äro s helt och hållet att förakta; till exermpe! så vilja vi bar nämna ett litet embete för att kunna trycka en vacke Gabriella till sitt hjerta . . . sJag medgifver det, min nådiga,s sade Heuwen! V skola ej försmå ödets gåfvor. Vi äro nu en gång, ge nom den sinliga omklädnaden beslägtade med hvad son är angenämt. Men vi skola ej sätta så mycket värd derpå, att vi blifva olyckliga inom oss, om våra önsk ningar förblifva ouppfyllda. Jag skulle vara lycklig or också ej Gabriella lyckliggjorde mig.a ,Gå ropade grefvinnan. Ni är en kall älskar Jag skulle inte vilja att Gabriella hade hört edra ord. Heuwen hade redan under de första dagarne af si vistande hos ministern skrifvit till invaliden, och under rättat honom om de sednaste tilldragelserna, men ej e1 bållit något svar. Sedan han länge förgäfves hade hop pats på detta, öfvertalade han ministern att skicka ec eget bud till invalidens hydda. Medan baronen längtad efter budets återkomst, hade hertigen, för hvilken ha blifvit föreställd och hvars gunst han vunnit, utnämr honom till direktör för den nyskapade central-polis-direk tionen. Heuwen log förnöjdt och tacksamt, då Roderic öfverräckte honom diplomet. rÄfven med en ringare pla skulle jag ha varit fullt tillfreds, sade han, dock tz jag emot hvad som gifves mig. Allt är ödets skänl Blott det bästa felar mig ännu.o Då ministern med sin gemål och baronen en dag fo ut till ministerns landtgods, mötte budbäraren dem landsvägen. Heuwen kände genast igen honom, vagne måste hålla. Men budet medförde, i stället för ett br från invaliden eller K:rs dotter, den underrättelsen a den gamle Thomas Strch med sina döttrar hade lemni hyddan och att ett :ustål! från grannbyn nu hyrde der Hvart invaliden rest have hon ej sagt för någon.