Aftonbladet – 6 september 1851, sida 3

femhundrade gulden. Ty nådig frun blef mig så bevåyen, då jag på fristunderna jemväl undervisade hennes något .ouppfostrade barn, att hon verkligen utstyrde mig med nya kläder och fint linne. Hvarje torgdag hade jag det nöjet att se Gabriella i staden; hvarje lördag var jag om aftonen i invalidens hydda. Alla kommo mig vanligtvis till mötes. De kallade mig för sin; jag dem för de mina. Gabriella var min brud, hon visste det ej. Jag var hennes allt, hon tillstod det ej för sig sjelf. Min blifvande anställning såsom häradsskrifvare firades, efter ett halft års förlopp, som en högtidsdag. Under det jag i salig längtan vandrade mot min lyckas höjder, förde jsg äfven i min husbondes hus: ett behagligt lif. Jag blef älskad af familjen och af den mest gällande delen deraf alltför mycket, nemligen af nådig frun. Denna gamla skönhet var något behagsjuk, något herrsklysten och något häftig. Men jag hade funnit nåd inför hennes ögon. Ja, hon bekände till och med flera gånger med motbjudande naivete, att jag var en vacker och alltför farlig man. Då jag icke ville förstå denna naivete, gaf hon en uttydning derpå än med ömma blickar, än med en handtryckning, och ingaf mig en oöfvervinnelig vedervilja. Hon förorsakade mig med sin vänskap — såsom hon behagade kalla: det — afgrundsqvals ty jag såg mig i fara att hos denna gamla ame spela Josefs roll. Min skygghet ökade blott hennes djerfhet, och det måste slutligen komma ända derhän, att jag rakt afböjde hennes artigheter. Från detta ögonblick vände sig bladet. I början spe lade hon den smäktande, undergifna, sörjande; derpå der kalla, stolta, slutligen den förföljande, yredgade. Mer jag var henne icke mera i lag och hon uppfann hun: drade sätt att plåga och förarga mig, på det jag skull lemna min plats. Ilvad jag sado och icke sade, hva: ag gjorde och icke gjorde, upptog hon såsom elakhe mot henne, hvarför hor måste hämna sig. Hon gjordt mitt lif i detta hus till ett sådant helvete, att jag unde undra: omständigheter längesedan skulle ha sprungit der från, om jag ej he sive att få förblifva i grannska pet af invalidens älskade hydda och samla en liten för mögenhet;: :