Aftonbladet – 6 september 1851, sida 3

ldiga ställen vittne derom. Hvad han alrig, kunde tåla var hycklet, skrymteriet, .skeneligheten, ögongudstjensten. -.Vid sina kyrovisitationer slungade han emot :dem blixt på lixt, och att dessa blixtar träffade, derom an man vara fullt förvissad. Så t. ex. heer det på ett ställe (pag. 88) i ett tal vid.en restvigning: Den nitälskan, ert kall fordrar, är en förnuftig, n sann nitälskan, icke en falsk, en trångsinnad, end unkartad. Akten er för denna, som med korslagda änder; :imed hängande hufvud, smyger fram genom ristendomen och gör jagt på hvarje lifvets glädje, redikar mera till fördömelse, än till salighet, och otar alltjemt med helfvetet, liksom den aldrig hade ört talas om himmelriket. Akten er för denna nitIskan! Ty de korslagda händerna äro ofta beftäcade händer, och det hängande hufvudet är ofta ett omt hufvud, eller nägot ännu sämre, en fallucka till tt falskt, ett tryckande hjerta deznedanför. Vi äro allade till friket, säger Apostelen, det vill säga till ankens, till lefvernets frihet, lagbunden endast geom Gud och värt samvete. Men den kristendom, . om alltjemt måste afsöndra sig från andra, som eplast trifves i öknen, liksom vilddjuren, endast suckar mörkret, liksom nattugglan: sannerligen, den är icke ärd sitt namn, och mästaren kännes ej vid den, när ans räkenskapsdag kommer. Tagen eder derföre ill vara för denna falska nitälskan, och bemöden er ;ä mycket mera om den sanna, som hrvilar på känlan af lärans värde, af ert eget värde, af mensklighetens värde, som genom den läran bör upplysas, förädlas, helgas och saliggöras! På ett annat ställe (pag. 111) yttrar sig den frejdade talaren, rörande samma maktpåliggande ämne, sålunda: Den ena ytterligheten föder ofta den andra, och när liknöjdheten somnar på ena sidan, så yrar svär maren på den andra. Ham verkar med den kraft, som Öfverspänningen gifver. Med brinnande ögon och med tunga af eld talar han om kristendomens förfall, om tidens ljumhet, om lärarnes försumlighet: han talar om särskilta ingifvelser och uppenbarelser, likasom om oredan, öfverdriften och den falska nitälskan skulle komma från Gudi. Till honem lyssnar den lätt förledda mängden, hans ord falla sor eldgnistor i 1ättfängda ech enfaldiga sinnen; han blir dagens bjelte, hän blir en profet från himmelen. Kristendomens höga läror, som skulle upplysa förståndet, anvåndas att ännu mera förmörka och förvilla det; hvad som skulle stifte frid på jorden användes att göra buller oeh oordning; hvad som skulle inge fördragsamhet och öfverseende mot andra användas till härda straftdomar och bittert klander; hvad som skulle göra lifvets stilla glädje förvrides till ett mjeltsjukt och surmolet mismöje med sig sjelf och andra: med ett ord — den högsta, den ädlaste gåfran, som Guds barmhertighet skänkt ät menskligheten, förvändes till ett vämjeligt gyckelspel.v Vid en kyrkovisitation i Kalfsvik, der läseriet börjat innästla ig, yttrade Tegner, bland annat, i sitt på en gång bestraffande och varvande tal: Den tid är kommen, hvarom apostelen Paulusi skrifver i sitt andra bref till Timotheum: De skola icke kunna lida helsosam lärdom, utan skola, efter sina sgna lustar, samla sig lärare: efter demdkliar.i öronen: och de skola vända sina öron från sanningen och vända sig till fabler. Höra nu deordentligeaf Gudil oeh öfverheten insatte lärarne ieke till detskrå, hvar. till man sjelf räknar sig;-beifra de tvertom, såsom de böra, dess -högmod, desa skrymtan, dess andeliga utsväfningar; visa de salighetens väg på ett annat sätt: in det, som den inbilska sjelfklokheten utstakat, på att sätt, som endast öfverensstämmer med bibeln, då den rätt förklaras, med kyrkans och vära fäders tro, Jä den rätt utveeklas, med sunda förnuftet, då det får gälla för hvad det kan och bör i andeliga ting: då heter det, att sådane lärare icke hafva andan; de åro oomvända, ordet har ingen kraft på deras lögner, sakramenterna förvisna mellan deras händer.... Veten j då icke, att det gudomliga ordet har sin inneboende kraft i sig sjelft, när det endast rent oeh klart föreIställes? -Veten j ieke, att. gäfrorna kunna vara mängahanda, men att anden är en? Veten j icke, att sakramenterna verka oberoende af deras sinne, som utdela dem? Och derföre-anstode det eder. bättre, att med tro och hopp lyssna till ordet och begagna Toädemedlen, detta anstode eder bättre, -än att med sjelfklok vishet döma öfver dem, som äro kallade till lordets tjenare. Men hvad säger jag? Det är ieke blott edra bröder, icke blott edra lärare, det är icke blott de lefvande som j dömen: ) dömen ju äfven de döda; grafrarna äro ju ej fria för eder vishet. J veten ju att säga oss om de afsomnade äro osaliga eller ej. O, j förblindade därar, skafter sjelfve med fruktan och bäfvan att j salige varder; men läten de döde hvile i ro i sina kamrar! De stä inför en dom Åstol, dit äfven j en gång skolen inställas; men hvad Ider föregår, det veten hvarken j eller jag, eller nä-Igon annan att förtälja. Det sitter ingen menniskosjäl uti den Högstes rädkammare; det Br intet menskligt öga, som har mätt den eviga barmbhertighetevs djup. Fader, förbarmare, kärleksrike domare förlat dem, ty de veta ieke hvad de göra!, Något längre fram i samma tal, efter att han för sina chörare tydligt och klart ådagalagt deras förvillelser och andeliga högmodc samt det straff, som väntade dem om de fortfore i desamma och i sina olofhga sammankomster, yttrar han: Och sälunda äro då edra Ööfverloppsgudstjenster, edra stulna andaktssamqväm onödiga. Men je Bör ger er, att de äfven äro skadliga. Ty hva viljer j låra af de sjelfgjorda presterne, som sjelfve ingen. ting lärt? Jo, de lära er hvad de sjelfve kunna: at förmörka hvad som är klart i sig sjelft, att förklar hvad Gud fördolt för menniskors ögon, att förakt: gjhvad de borde vörda, att hata dem de borde älska slatt döma härdt der de borde öfverse och förlåta... it)Profetiorna och undren hafva längesedan återvändt emedan de ej längre behöfvas för sitt fordna ända mål. Den, som derföre säger eder, att ban, i e Pylskdan mening, år ingifven af Guds ande, den sor äberopar sig särskilta uppenbarelser af öfvernaturli lärdom, han år antingen en bedragare eller en dröm mare; han ljuger antingen för eder eller för rig sjel Tagen eder derföre till vara för den ande, -som dri: -l ver dylika läror, ty det är den uppblästa lögnens ar ll de, som skyr för sanningens ljus; det är det tomma il det ibäliga svärmeriets ande, som lefver af drömms A-loeh syner. Jag förföljer ingen för hans tre; jag vö! r-dar samvetets frihet, liksom all anzaan frihet; me I fribeten mäste då vara lagbunden och ieke urarta ti et sjelfsväld och utsväfningar. Det är mitt embete ipligt att först varna och förmana, ech jag uppfyllt Midem villigt. Men om ingen varning hbjelper, då ! aI det äfven mitt embetes pligt att vidtaga sådane 3 ågärder, som lagen bjuder för att äterställa ordnin js-inom församlingen eeh enhet i kyrkan: Skonen mi reför en sådan obebaglighet! Betänken ert eget bäst d återvänden till den föreskrifna, den af Gudi helgar . Jordningen, utplånen spären af allt spit, all söndrir öf-linom församlingen! Låten. det vara, säsom Jes om Christus ess bjudit hafver, ett fårahus och en herde Del På så sätt motverkade Fegnår läseriet ino gsitt stift, ehuru han icke förmådde att ht ET STA KORTET OKT ENOE KOSNTEETSOSESTAIETES Pe å