Aftonbladet – 6 september 1851, sida 3

RSS Efter fjorton sälla dagar, som jag tillbragt i invalidens hydda, afreste jag. Många tårar flöto. Först då jag var långt ute på fältet, och ensam, grät äfven jag. släpet. Min plan var nu att genom någon slags sysselsättning -hopspara en liten förmögenhet, om möjligt, tillräcklig att i invalidens grannskap köpa mig ett stycke. jord och att bygga mig en hydda. Genom provinsens annonsblad, — ty bladet hölls i invalidens by, på församlingens bekostnad och embetets vägnar — erfor jag att i en af de närgrängeande städerna en skrifvarebefattning i öfveramtmansrutten var ledig. Denna, plats sökte jag, så mycket hellre, som den just befanns i den stad, dit Gabriella på torgdagarne brukade föra ägg, honung och ost. Öfveramtmannen, en gammal, knarrig, tvär herre, examinerade mig; fann min profuppsatts, min handstyl, min lösning af en räkningsuppgift ganska bra, men ryckte derefter på axlarne. Det finnes flera sökande; jag kan ingenting lofva.. — Hvad, in enting lofva! ropade fru öfveramtmanskan, en stor, tjock fru om några och fyratio år, som fordom måste hafva varit skön, och länge med ögonen mätt mig från hufvud till fot och derpå mönstrat mina profarbeten. Är du då blind, herr öfveramtman? Är då någon a alla de sökande så berättigad dertill, som herr Heu? Du kan i sanning ej tveka länge! Du har rätt, min skatt, du -har rätt! Nå väl, vi vilje på ett halfår, enligt lagen, försöka huru vi komma öf verens med hvarandra. Efter en väl bestånden pröfnings tid följer den bestämda anställningen. Så sade öfver amtmannen, och jag visste nu hvem som var öfveramt man 1 huset. Jag, det fordna legationsrådet, var utom mig af glädj löfver att hafva blifvit skrifvare och kopist. Jag under jät intet för att göra mig värdig mitt embete. Jag van! så mycket bifall, att öfverartmannen tog mig hem til a sig vid -sitt bord, och jag hade godt hopp om attnästa helt och hållet kunna spara min lön, som utgjordes