Aftonbladet – 6 september 1851, sida 3

LITTERATUR. . TEGNERS KYRKOTAL. Ett suplement-Å band till hans samlade skrifter. Stockholm, hos C. E. Fritze, 1851. 322 sidd. i stor oktav. Pris 2 rår bko. (Slut fr. onsdagsbl.) Mer än en gång klagar Tegner i dessa sina al öfver det kalla, det beräknande, det kärekslösa och just derföre okristliga tidehvarfret, i hvilket man egentligen icke älskar nåsonting annat än sig sjelf och sin egen lilla umpna personlighet. Oftas, yttrar han på stt ställe, när i nattens tystnad de mörka öreställningarne sväfva omkring mitt sömnösa läger, när jag tycker mig höra, huru liknasken gnager på mitt folks, på mitt fädereslands, på mina egna hjertrötter; då förealler det mig som om förstörelsens engel vinge genom tidehvarfvet, liksom fordomdags genom Sanheribs läger; då tycker jag mig stå, icke vid Kristi, utan vid Kristendomens graf, och klagar med Maria: bDe hafva tagit bort min Herren. Det var just dessa mörka föreställningars, hvilka på den sednare tiden stundom bemäktigade sig Tegner och förbittrade hans lf, det var just de, som gjorde honom till pessimist och så ofta kommo honom, den fordom så lefnadsglade sångaren, att se allt i töcknets eller nattens färger. Försjunken i sin inre dystra, sällan hopplösa verldsåskådning, hade han stundom icke öga för det rörliga, det vexlande, det ständigt sig föryngrande lifvet utom honom, eller såg han de blott i ett brokigt, oredigt virrvarr, liksom när man hastigt drar omkring vefven i en ca mera optica och låter den ena taflan utan nå got uppehåll följas af den andra. Dylika Sauls. stunder hade han väl, helst på de sednar åren, icke så få; men i jemförelse med då ljusa, -med dem, då han med klar blick öf versåg händelsernas gång, synnerligast inon det kyrkliga lifvet, voro de icke många. D stals, om hvilka nu är fråga, bära på mång