Aftonbladet – 6 september 1851, sida 3

h hållet utreta detsamma, dels derigenom fi t han icke så, som sig borde, understöd-ta s; dels: derigenom, att det onda fått gripalh tför mycket. omkring sig. Det skulle emel-!s tid vara önsk! gt, att äfven nu för tiden, is dra stift, fin s öfverherdar, hvilka med:sam-v a nit som I egnår sökte varna sina hjordars r de falska profeterna, för ulfvarne i fåra-!f äder,! Det är visst möjligt att så sker;-menl st kommer åtminstone sällan eller aldrig tilll Imänhetens kunskap, då man deremot esomtast får Höra talas om de mest förfärliga ott, begångna i religionssvärmeri, oberäkdt alla oordningar och förargelser, både i st allmänna och det enskildta lifvet, hvilka erigenom förorsakas. Hvad Tegner tänkte om jesuiterne och deras ämplingar, finner man af ett tal, hvilket hölls Jönköping den 3 Juni 1827, då utnämnde yrkoherden dersammastädes, mag. J. Wetrling, inställdes i sitt embete. Det lyder er (pag. 127): Man talar i våra dagar mreket om kyrkans förlande.till staten. Tider hafva funnits, mörka, vil1, blodiga tider, då man ansåg henne för den herrande, den väsendtliga makten, och betraktade stan sjelf endast som ett utbygge till kyrkan; och vi öra ju ännu dagligen omtalas, huru man i flera land f vår verldsdel söker med list och väld attäterställa ylika tider på den förmörkade jorden. Vi höra ju las om männer, som skända apostlarnes vördnradsirde nama derigenom, att de sjelfve kalla sig apostoska och-oförsynt yrka, mindre kyrkans fordna helgå ch rätt, än sina egna, ensidiga, äresjuk, vinningsystna anspråk: mörkrets apostlar, vidskepelsens talevän, lögnens ordförande på jorden, fräcka; hycklande, ädiska dårar, dem ljusets Gud skall fördöma, om äfen förvillade konungar beskydda demr. Vi hafva förut nämnt, att Tegner icke tiilörde antalet af dem, som vid dogmernas lafkedja vilja fastläsa menniskoanden och nenniskoförnuftet. Vill man hafva ytterligare jevis för sanningsenligheten af denna vår sats, å se här ett af de många: vKristendomen är icke ett menniskoverk; men väl le theologiska lärobyggnaderna, och hvad menniskovänder byggt kunna menniskohänder störta. Det kan ;j unåfalla någon tänkande man, att theolegien häånser väsendtligen tillsammans med mänga andra vesenskaper, och måste ombyta. skick i den mån, sem lessa förändras: Det kan icke undfalla honom, att len, som ej tror på en inspirerad ksrka, måste just lerföre tro på en framskridande vetenskap äfven i gulaläran, och att allt stillastående är och blir omöjligt nom vetenskapens omräde. I alla tider hafva de ärde kastat boll med flerehanda dogmer sins emellan och, så långt kyrkohistorien går tillbaka, -har theolorien varit en mätare på tidehvarfrets vetenskapliga itveckling. -Hrad som-i väårstid utmärker denna ve.enskap-i allmänhet, är ett sträfvande -till pröfaing nellan vetande och tro: den vill afsluta ett kohkordat mellan förnuft och uppenbarelse, som man fordom ansäg ofverflödigt. Vi stå härigenom på en annan punkt i vetenskapen, än vära fäder, och man påstär, att den är högre. (Se vidare pag. 139 och följande!) Beträffande prestens ställning i samhället yttrar Tegner (pag. 37), att helgonskenet, som låg kring det forntida presterskapets paana, är försvunnet; den kristna läraren ärt Ke mera någon fridlyst person: tadlets öga hvilar fritt på hans svagheter som påalla andras: han står en menniska bland menniskor, en. dast med högre kunskaper och ett heligarc kalls.. — Pag. 73 är han inne på samma ämnt och förklarar der, att presterskapets verksam het icke får vara en död, mekanisk kraft utan .en medveten, en lefvande. Ingentings säger han, askadar embete; ja samhälle, så som det thy värr alltför vanliga: död kraft stället för lefvande, bokstaf i stället för anda slentrian i stället för tanke och förstånd Derigenom vexer dödkött i samhällets lem. mar, och statskroppen upplöses inifrån i för ruttnelse. Synnerligast gäller detta om kyrkan som enligt sitt begrepp är något andeligt, ja andens fädernesland, den högre, den helgadt mensklighetens vagga. Der kyrkan är hva den bör vara, der är hon statens hjerta. Me huru många äro icke de, som göra dess hjert kamrar till idel skräpkamrar, idel tiondelador Den, som sålunda inreder Herrans hus, san nerligen han fattar icke dess mening och be tydelse; han aktar icke, som han bör, på si embete. Att Tegnår inom sitt stift mycket nitälskad för folkundervisningen, kan man finna af fle vid kyrkovisitationer hållna tal, ur hvilka doc utrymmet icke medgifver oss att göra någ! utdrag. Äfven för uppförande af ljusa oc rymliga tempel ifrade han mycket och lofoi dade alltid församlingarnes nit, skönhetssinn och osparda mödor, när han fick .sådana bygg nader att inviga. Han talade då ofta some inspirerad skald, ehuru i ett språk, så enkel så folkligt, att äfven en åhörare utan all bild ning kunde förstå honom. Deremot tadlac han ganska skarpt de församlingar, som,-ehur de hade råd och tillfälle dertillj icke ville i befattning med byggandet af nya kyrkor, stället för de gamla, trånga, mörka och fö fallna ladorna,. Ett så -beskaffadt strafft höll han till medlemmarne af Pjetteryds fö samling d. 17 Okt. 1830, hvilka dessutom flere andra fall fingo åhöra många allvarlij och faderliga förmaningar och föreställning: Men vi måste afbryta vår anmälan; d har redan vuxit till en mycket större vidd, vi, när vi började, sjelfve kunde ana. M så går det, när den bok, på hvilken many fästa allmänhetens uppmärksamhet, är rikhe tig. Man tycker att allmänheten icke kan nog af de upplysningar, de sanningar, de go 3 råd, .som den innehåller. Man fördjupar a sjelf uti de ämnen, som iden afhandlas; ta ken ilar framåt, forskar, samlar och njut gDenna tanke är dock icke egoistisk: den v 3; I meddela sig; den vill att äfven andra så f möjligt är skola komma i åtnjutande af sal ma nöje. Så löper pennan åstad i dess tjen , och innan man vet ordet af har man fyllt h m spalter med utdrag och reflexioner. Kan de lt förhållande, hvilket äfven nu med 0ss irtr SBR RTR