Aftonbladet – 6 september 1851, sida 2

ute — —— -—— Från den stunden blef jag i verlden en kringirrande eremit. Jag kände ingen och ingen kände mig. Jag hade blott reskamrater. Herrbert, schweizaren, och den ärevördige Vitalis voro blott flyktiga uppenbarelser. Jag hade sett familjelifvet blott på afstånd, af spatserfärder, af föräldrar, som suto framför husdörråarne med sina barn, då jag gick förbi, stödd mot min vandringsstaf, ller af värdshus, der jag hvilade öfver om nätterna. Men nu lät mig denna enda afton, genom den erfarne subbens godmodighet och de båda flickornas språksamret, blicka djupt in i den husliga lyckans okända paralis, hvarest äfven lifvets tistlar bära rosor, hvarest kärleken bildar sig en egen verld och gör det obetydligaste vigtigt; der hvarje vrå i huset, hvarje fäck, hvarje husyeråd helgas genom minnet af det förflutna och har likasom sin egen talande röst; der hvarje husdjur erhåller sin del af den allmänna omhuldnaden, som förenar allt till ett oåtskiljeligt helt; der äfven i tårarne ligger en fröjd, i sorgen något kärt, i förebråelsen något dyrbart. Jag lärde på denna afton förstå, att menniskan ej är född till ett afskiljdt väsen, till nomad-eller munklif, utan till en gemensam tillvaro, och att en familjekrönika godt skulle kunna uppväga en verldshistoria, likasom ett hus med en liten trädgård, åker och ett hjerta, som vi kunde kalla helt och hållet vårt, offerröken från ett helt folk. Dagen derpå arbetade alla. Jag ritade åt min värd. Men arbetet förljufvades med samspråk och skämt. Invaliden var en man med mera erfareshet och verldskännedom än jag förmodat. Af hans tiligare lärda sysselsättningar i skolorna hade han ej bevarat annat än en klar, fördomsfri blick och nog för att self kunna undervisa sina barn och gifva dem riktiga föreställningar om Gud och naturen. Justine och Gabriella hade, oaktadt det var sex års skilnad dem emellan, likväl den fullkomliga barnaoskulden gemensamt; de voro unga rosor och sägo allt i rosenrödt, pratade, skämtade., sjöngo, lekte, dansade oupphörligt; men deras prat, deras skämt, deras sång, deras lek, om också blott ärrörande från en ungdomlig naturs glädtighet, hade alltid det ädlare målet att göra andra till viljes. Gabriella hade i sitt jungfruliga,