Aftonbladet – 4 september 1851, sida 2

Om den usla Litteraturen. Under denna rubrik innehåller det sist utkomna häftet af Tidskrift för Litteratur, utgifven af C. F. Bergstedt, en artikel, hvilken vidrör ett vigtigt ämne och genom sin behandling deraf redan väckt ett ganska stort uppseende. Härtill har naturligtvis den omständigheten äfven bidragit, att hr Bergstedt, efter hvad kändt är, kommer att ifrån början af nästa år öfvertaga ledningen af Aftonbladet, och att således de åsigter han här uttalat scdermera äfven komma att i A. B. göra sig gällande, hvilket hr B. äfven tydligen tillkännagifver, då han yttrar: vi skola ärligt och oförskräckt, på lif och död, efter måttet af våra krafter bekriga denna samhällsfiende (den usla litteraturen); vi skola förfölja honom offentligt och enskildt, i tal och skrift, i alla de publicistiska organer, som nu eller framdeles kunna stå till vårt befoganden. Hvad menas med v,usel litteratur? Hr B. definierar den sålunda : Sådane skrifter, som äro hufvudsakligen beräknade på en lösaktig inbillnings sysselsättandes. Denna definition är något för trång, ty den omfattar icke mängden af sådane skrifter, som gå ut på att uppväcka andra dåliga passioner än lösaktigheten, t. ex. hat och hämnd, eller förstöra menniskors goda namn och rykte, hvilka väl också falla inom den usla litteraturens område. Emellertid är hr B:s framställning hufvudsakligen grundad på den definition han gjort, och han sysselsätter sig således nästan uteslutande med sådana skrifter, som såra sedlighet och anständighet. Med värma och lefvande färger målas farorna af sådana skrifter, som gå ut på att förlöjliga dessa samhällets innersta föreningskrafter, som Geijer kallar de domestika affektionerna, att göra liderligheten intressant och den äktenskapliga troheten narraktig, eller att i bästa fall, under pretext att måla efter naturen och göra dess egen moral gällande, utströ öfver det sedligt onaturliga och vidriga ett skimmer af poesi, af qvickhet, af grace, som alltför väl bevisar, att författarnes blick aldrig trängt igenom den menskliga tillvarelsens yttersta epidermis, hvars i evig omsättning och afsöndring begripna partiklar den deremot undersökt och beskrifvit med mikroskopisk noggrannhet., Följande ord förtjena att in extenso meddelas: Den berömde Fregier har i sitt namnkunniga arbete Des classes dangereuses de la societe yttrat ett ganska tänkvärdt ord om litteraturen. Han hänför nemligen utan betänkande till de samhällsfarliga klasserna alla sådana unga män af ständspersonsklassen, som i saknad af ett hem och fasta menskliga lefnadsintressen söka sin sysselsättning och sin hvila, eller sin vederqvickelse frän utkomstomsorger, uti läsningen af cyniska romaner och teaterpjeser. Vi äro konservativa i samma mening som han. Vi tro på en demokratisk konservatism, den enda verkligt bevarande för det moderna samhället, sådan att hvarje samhällsklass, äfven den ringaste, har nägot att förlora, följaktligen nägot att bevara. Den personliga friheten och familjens helgd äro de ringastes första besittning. Det är den falskaste liberalism som nägonsin funnits att vilja beröfva massan af folket tron på frihetens och familjens helgedom, och det är just hvad den usla litteraturen gör. Vi hafva hört radikala i andra länder och konservativa i värt eget klaga öfver grymheten af lotteriernas upphörande, i det man nemligen beröfvade den stora massan dess dyrbaraste om ej enda egendom, hoppet att hvad dag som helst sjelfva kunna åka i de glänsande vagnar, och omgifva sig med den berusande lyx, som väckt deras afund emot bättre lottade likar. På samma sätt hafva vi äfven hört pästäs, att massorna mäste roas genom sysselsättandet af deras inbillning, genom delaktiggörandet — för att tala uppriktigt — i de bildade klassernas laster, dä de ej kunna vinna delaktighet i nägot annat. Sä är det närvarandes utseende: först när medelklasserna förvärfvat rätt mänga af de dygder som de nu sakna, skola massorna lära sig att på ett ädelt sätt afundas dem deras verkliga företräden, och de skola ej stadna förr än de dela denna besittning. Tills vidare ropa de med de gamla romarne på panem et circenses, och de gamla absoluta staterna hafva inrättat teatrar, krogar och nägot ännu värre, för att ät detta häll afleda den hotande revo— ———— . 2 -—— Lo p