Aftonbladet – 4 september 1851, sida 2

mycket farligare som den omgifver sig med poesiens och konsten: lockande dagrar. Om en yngling sakt nar kraft til allvarligt och gagnande arbete, om en ; ung qvinna för flärd och nöjen uppoffrar lycka, samq vetsfrid och välständ, så hafva bäda sina ursägter I dessa sublina poetiska och artistiska anlag, denna hos dem inreboende gudagnista, som ej kunde låta sig subordineras under arbetets, dygdens och redbarhetens prosaiska verklighet. Låt erfarna och välvilliga män och qvinnor lägga handen på hjertat och säga om vi fara med osanning; de skola ej förneka det ondas tillvaro. Vi känna blott en räddning, in förandet i den tidiga uppfostran af erfarenhetskunskap och exakt vetande. Ovidius och den grekiska . mytologiens lasciva och mordlystna gudasagor hafva hittills inför dem som kalla sig bildningens och sedlighetens mälsmän gällt såsom det högsta och enda uppfostringsmedlet. Mä bäde de och deras tysta fast , ej erkända bundsförvandter, romanskrifvarne, se till L hvad deras frid tillhörer. Räkenskapens dag, fastän fördröjd, skall en gång komma, och folket skall en gäng vilja veta af sina läromästare och förmyndare, . hvart deras bästa andliga kraft tagit vägen. Det är ej utan sin märkvärdighet att den sedliga statistik, som oss ovetande utbildat sig i andra länder, medan vi efter ärhundraden skryta öfver värt tabellverk så: som något oöfverträffadt, beräknat sedlighet, duglighet och ekonomiskt välstånd hos samhällsklasser med olika lefnadsyrken, och med den matematiska bevisningens tillförlitlighet funnit, att de produktift arbetande och med nägon teknisk och real kunskap utrustade klasserna, i alla dessa afseenden stå längt öfver alla dem, hvilkas yrke och lefnadsrigtning är af en mera artistisk och idealisk beskaffenhet. Sedan förf. förut i förbigående yttrat, att det finnes blad i våra allmänt lästa romaner, t. ex. Familjen Falkensvärd af prof. Palmblad och Ett Rykte af fru Emilie Carlen, som höra till de orenaste och vidrigaste kanske någotlandsromanlitteratur har att uppvisav, men att han för tillfället lemnar de inhemska romanerna åsido, för att sysselsätta sig endast med det vabsolut smutsiga.;: begynner han citera några exempel på hvad han härmed menar. I främst. rummet fämnes då: Bibliothek för Herrar, utgifvet på hr L. G. Rylanders förlag; vicare: Marguerite Gautiers af Dumas j:r och Riddarne af Kortleken, af Faudras å Montepin, utgifne på hr Albert Bonniers förlag, Paul de Kocks romaner, förlagda af Östlund Berling, Rumlaren förlagd af P. G, Berg, samt åtskilliga böcker, hvilkas titlar förf. ej ens vill nämna, förlagda af bokhandlaren Löfving; Ungkarlsläsning under och efter Julen., förlagd af ingeniör Björck; Ingen öfverbefolkning mero, tryckt hos P. A. Huldberg och förlagd af notarien Ågren mi m. Såsöm hvar man finner, har förf. med afsigt tillkännagifvit namnen på förläggarne till denna usla litteratur,, emedan han anser att opinionens dom bör strängt fälla de förläggare, som ockra på en sådan smakens och sedernas förstöringa. Vi vilja stanna här för ett ögonblick, för att helt lugnt och i all vänlighet räsonnera litet med förf. om detta ämne. Fullkomligt eniga med förf. om farorna af en dålig litteratur och behofvet af en läsning för folket, — folket i alla samhällsklasser — som väcker deras sinnen till ädelhet och till en varm håg att verka för allt godt och nyttigt; frukta vi dock, att han låtit sin ädla harm för det dåliga vår litteratur kan erbjuda, hänföra sig för långt, t. o. m. att begå en och annan orättvisa. Ehuru vi på intet sätt vilja försvara flertalet af här citerade förläggares beteende, att för slem vinnings skull sprida en sedeförderfvande läsning bland allmänheten, bör man dock, för att något mildra sitt omdöme, ihågkomma, dels den allmänna statsekonomiska regeln att konsumtion framkallar produktion, hvilken i rågon mån måste gälla äfven om förläggare, hvilka i allmänhet äro köpmän, som uppgöra sina spekulationer efter beräkningen af vinst; dels den omständigheten, att mången, ja flertalet af förläggare verkligen icke äro kompettente domare öfver de arbeten de utgifva, att: till och med de fleste af dem sannolikt icke sjelfva läsa igenom fjerdedelen af de manuskripter, som blifva dem hembjudna. Vi medgifva dock att denna ursäkt ej gäller för dem som utgifva serier af dålig lektyr. I hr B:s exposå förekommer äfven den lilla bristen, att förläggare nämnas, som gjort sig mindre sakre till det fel, som blifvit dem tillvitadt, än andra som ej blifvit nämnda. Måkända hade rättvisan fordrat att alla skyldiga fått lida samma öde. Det är dock fara värdt, att icke många svenska förläggare då sluppit fullkomligt undan, ehuru visserligen de finnas, som äro alldeles rena i detta fall. Med denna Nilla reservation, adoptera vi för öfrigt gerna den framställda åsigten, att den allmänna opirionen bör, oberoende af alla trycktvångs-lagar, söka utrota det gift, som skall förstöra den grund, på hvilken allena ett fritt samhälle kan byggas, nemligen den inre frihetens, det är: sedlighetens och upplysningens, grund. Vi hafva dock ännu en anmärkning att göra emot hr Bergstedts artikel. Han har under framställningen af den ,usla litteraturen nämnt ivenne arbeten af tvenne svenska författare, på ett sätt, som gör det missförstånd förlåtligt, att nan skulle tro det han velat ställa dessa förfatare i samma kategori med de många nys nämnda. Vi tro icke att detta varit hans afsigt; han har endast yttrat att det finnes blad hos dessa författare, som han strängt fördömer; likväl Hade en tydligare reservation här varit af nöden. För vår del anse vi nemligen icke att de båda ei. erade författarne i allmänhet förtjena en sålan dom, ej heller att de citerade arbetena ättvisligen kunna räknas till den v,usla litteaturens. Det finnes i hr Palmblads skrifttälleri, i synnerhet i hans noveller, ställen af n högst slipprig moral, och det har varit jodt att påminna honom derom, då just han u så häftigt uppträdt emot en annan förfatare för sådane fel; likväl bör ej hans skrifttälleri framställas i en så förnedrad dager, afseende på fru Carlen protestera vi ännu estämdare mot det hårda omdömet. Hvaren hennes Edith eller Lilia äro några vvidunder., i fil hr B. dermed menar osanna, maturliga Karakterer; de äro fastmer trogna, de finaste nyanser utförda teckningar afnauren, Menar hr B. åter moraliskav viduner, så kan detta gälla om Lilia, men ej om dith. Lemnande deras estetiska värde åsido, hvilket vi för vår del anse högt) emedan hr . här mera betraktar litteraturens praktiska da, så kunna vi upplysa. att de båda roma