Aftonbladet – 3 september 1851, sida 3

I full tjensteifver skyndade jag att köra den gamle positivspelaren, (som emellertid helt lignt fortsatt sitt spel likasom gossen sina magiska scener få väggen), ur salen och utför trapporna. Den stackarn förlorade i förskräckelsen jemmvigten, så att han med sitt instrument rullade utför alla trappstegen. Positivet lät derunder höra några missljudande toner, hvarpå en dödstystnad följde. Jag lyssnade, intagen af fruktan att karlten kunde hafva brutit halsen af sig. Pigan, som ändteligsen kom med ljus, befallte jag att dermed skynda till bawronessan, som ännu satt i mörkret. Med synnerligt nöje hörde jag nu att positivspelaren ändteligen reste på sig, men i detsamma började han att utösa så förfärliga svordomar, att hela huset återskallade deraf. Jag var just i begrepp att anbefalla honom tystnad, då jag från min tants kabinett hörde ett g3enomträngande skri. Hvart skulle jag nu först vända mig? Jag tillstår att jag aldrig i min lefnad varit i större tångmål. Till all lycka fick jag sigte på baronessans kusk och betjenter, som i detsamma kommo hem, och befallte dem att stoppa till munnen på den olycksaliga skrikaren, hvarefter jag flög tillbaka till min tant. Vid inträdet i kabinettet öfverraskades jag af ett nytt under. Baronessan satt ursinnig som en pantherhona på en ssoffa med spegeln i hand och beskådade sitt ansigte, hvilket tillika med halsen och kläderna var betäckt med svarta fläckar, så att hon äfven deruti liknade nyssnämndle djur. Hennes utseende var på ett så sällsamt sätt förställdt, att jag endast med svårighet kunde känna igen Menne. Men en blick på flaskan som ännu stod bredvid menne underrättade mig snart att det just var jag som var skuld till hennes nåds förvandling. Jag hade nemligen i mörkret i stället för vatten tagit en flaska hvaruti värt bläckförråd förvarades, och med dess innehåll öfvergjutit den vanmäktiga, hvars flyende lifsandar jag derigenom lyckats återkalla. Orörlig och stum vid åsynen häraf kände jag nu med mig sjelf, huru Loths hustru måtte hafva varit till mods, då hon blef förvandlad till en saltstod. (Forts. följer.)