Aftonbladet – 3 september 1851, sida 3

fördt och beledsagadt af auktoriteters yttranden, i laglig tid och ordning ingifvet, och understödt af personer, som lemna en garanti för dess utförande — hvilka väsendtliga omständigheter — vi upprepa det ännu en gång — saknas hos det förslag Rikets Ständer bifallit. LITTERATUR. E. TEGNERS KYRKOTAL. Ett suplementband till hans samlade skrifter. Stockholm. hos C. E. Fritze, 18351. 322 sidd. i stor oktav. Pris 2 rdr bko. Man skulle med skäl kunna våga påstå, att blotta anförandet af ofvanstående titel i en litteraturbulletin vore nog för att fästa allmänhetens uppmärksamhet på ifrågavarande arbete, All vidare anmälan af detsamma kunde sålunda vara öfverflödig; men som en tystnad från vår sida uti ifrågavarande fall skulle kunna missförstås, ja till och med misstydas. anse vi oss pligtige ej blott att anmäla dess tillvaro, utan ock att genom ett eller annat utdrag ur detsamma sätta allmänheten i stånd att bedöma dess värde och rikhaltighet. Lika vackert som sannt heter det i förordet till detta sjunde band af Tegners samlade skrifter, att pvhvad en man, ädel och snillrik som Tegner i heliga ämnen tänkt och talat, kan för ingen vara utan interesse och, hvad mera är, uppbyggelse,. Hans vittra skrifter äro allmänt kända; uti detta sista band får man göra bekantskap med en ej ringa del af hans religiösa. Det är Tegnår vid altaret, man här får lära känna. Tegnår med lyran, Tegner på talarestolen lefver redan på folkets läppar. Af de trettiofyra tal, som ifrågavarande del innehåller, hafva under författarens lifstid blott fem blifvit utgifna. Mäånga af dem äro hållna i ringa landskyrkor, inför obildade menigheter, enfaldiga kristna. För dessa tusentals åhörare ur torp och byar passade sig icke — såsom ock i förordet ganska rikligt anmärkes — ett, vare sig i dogmatiskt eller oratoriskt afseende, utarbetadt föredrag. Till bilden af den bortgångnes personlighet, till taflan af hans lif och verksamhet, lemna de dock rika och vigtiga bidrag. Mot åtskilliga af dem kunde väl anmärkas att de stundom röra sig inom ett för kyrkan främmande område, nemligen politikens; men till och med dessa afvikelser äro för den uppmärksammare läsaren af ej ringa värde, när han sammanställer och jemför dem med hvarandra. Tegner var stundom bitter, skoningslös, ja orättvis mot dem, som han ansåg vara vedersakare af de politiska åsigter, som han hyllade, men till grund för hans missnöje, för det af honom uttalade klander öfver de så kallade folkledarne, folkförförarne, o. s. v. ligger dock ofta något så fosterländskt, att man glömmer det ensidiga i hans uppfattning af förhållanderna och tillskrifver den skefva ställning, i hvilken han såsom politicus råkat till det förflutna och det närvarande, utbrotten af hans harm. Åtminstone är detta fallet med ref.. måhända derföre, att denne under loppet at en längre tid nästan dagligen hade den lyckan att råka och umgås med den store mannen och nu i hans skrifter återfinner samma anda, samma tankegång, samma verldsåskådning, som då under samtalsformen uppenbarade sig. På bottnen af Tegnårs inre låg en djup, en helig känsla för frihet och oafhängighet, ett glödande hat till all despotism och örtryck. Äfven uti ifrågavarande kyrkotal gifva stundom dessa känslor sig luft med all den kraft, all den värma, som voro Tegner egna, när hans inre icke harmonierade med de yttre förhållandena. Så t. ex. yttrar han i ett tal vid en prestvigning, att p,våldet alltjemt vädjar till gammal häfd och till svärdet, som är ännu äldre, som är de mäktiges adelsbref och de svagares dödsdom, huru rättvis dessas sak ock må vara, samt säger vidare, att han icke vill tala om det upprörande, det hjertgripande, det omenskliga skådespelet al ett helt folk, som en gång räddat Europa och kristendomen, och som, till belöning derför. blifvit fördeladt såsom lösöre mellan grannarne. Ännux, fortfar han, bibehåller det. detta oaktadt, sina minnen och kämpar på knä mot öfvermakten; men likväl lemnas det, utan hjelp och förbarmande, till pris åt vildar, åt den menskliga bildningens arffiender. — Hvem igenkänner icke i denna w hjertats innersta djup tagna skildring den till och med i utlandet för sitt rysshat ryktbare skalden, och hvem återkallar icke, vid ljudet eller ågynen af ofvananförde ord, 1 sitt minne bilden af det år 1831 för sin sjelfständighet stridande pohlska folket, som blödande ur oräkneliga sår och med förrädare midt ibland sina härförare, kämpade på knä mot öfvermakten, och af en falsk, en trolös politik! lemnades till pris åt de ryska vildarne, v,åt. den menskliga bildningens arffiender?. —L Hade Tegner fått lefva några år ännu oeh vara vittne till striderna i Ungern, till massakrerna i Neapel, Dresden och Berlin, till blodbaden nti Österrike och Italien, sannerligen, han skulle äfven då med några ord hafva, tecknat de mäktiges adelsbref och ljungat FINASTE ARN OR em