Aftonbladet – 3 september 1851, sida 3

sitt snilles bandstrålar mot de af bllod drypande, hjertlöse förtryckarne. På det att man icke må kunna förekaasta oss, att vi ur den hädangångne store mannnens arbeten endast anföra sådana yttrandden, som öfverensstämma med våra åsigter, 1 vår uppfattning af förhållandena, vilje vi annföra ett af hans allrahäftigaste utfall mot dden anda, som han från sin ståndpunkt ansåg gzå genom tiden. Pag. 23 frågar han: Hvar äro nu de folk, som låga upp i herrlig ifver och våga gods och lif och blod för tro, eller ära eller rihet? Visserligen talas och skrifves ideligen och ända till vämjelse om folkens frihet; men let är en frihet, som lemnar menniskan till slaf, ja till lifegen, ät den sämsta af alla herrar, åt hennes eget jag, med sina vexlande hugskott. Det är en förderflig, en förstörande, ja en föraktlig frihet; ty den går ut på att jemna allt, hvilket är både mot Guds och naturens lag; den går ut på att upplösa det menskliga samhällets grundvalar: dem vill sätta massan öfver förståndet, armstyrkian öfver tanken. — Denna fråga, dessa rceflexioner låta väl som en förkastelsedom öfvexr de sträfvanden, som uppenbara sig i tiden; men följer man något vidare förf. i utvecklingen af de idcer, som ligga till grund för desamma, så finner man, att det är vida mera mot den religiösa indefferentismen, mot liknöjdheten, flärden och kärlekslösheten, än emot de politiska frihetssträfvandena, som han ifrar. Så t. ex. frågar han, genast efter att ham framställt ofvanbemiälte betraktelser: Hvad viljen j, mine bröder, uträtta med en tid utan Gud, ett slägte utan ära? Ett slägte, som ej lefver för annat än vinst, som är andras förlust, eller fåfänga, som är den manliga :stolthetens pa, eller nöje, som är tanklöshet: och dagdrifveri? Hvad viljen j göra med en tid, der mannen är fåfäng som en qvinna, och qvinnan listig som en orm; der de stora äro små och de små äro vanskapliga dvärgar? Hvad är för ett sådant slägte Korsets predikan, det vill säga, predikan om rik uppoffring, om fromt, om gudomligt menniskovärde? Jo, Judomen en förargelse och Grekomen en galenskap. Och Judar sakna vi ingalunda, hopkrumpna, småaktiga, egennyttiga krämaresinnen, Judar, ehuru de äro döpta, ehuru de hvarken tala ebraiska elter kaldaiska, endast dålig svenska. Icke eller sakna vi Greker, lättfärdiga, fåfungliga, opålitliga, konstfulla naturer, som förstå allt — utom grekiska. Ho tror er predikan bland dessa? — Af dessa frågor, dessa relexioner öfver dagens förhållanden ifinner man, såsom vi nyss antydde, att det eggentligen är mot. det andefattiga, krassa, materrialistiska i idsriktningen, som han uppträderr och öfver nvilket han uttalar sin förkastelsedlom; ingajunda mot dem, som påyrka lagocch förnuftsenliga reformer, vare sig i stat eller kyrka. Hvad just den inom kyrkan rådande andan beträffar yttrar Tegner (pag. 30) i ett af sina al: Från urminnes tider hafva de fåviska sagt: vi vilja mana fram den Anden och binda wonom i vår kyrka; vi vilje mana in honom vår lärobyggnad. Men bäst de mana, se då lyger han ifrån dem och tar sin plats i ett ippet, ett rent hjerta, och den konstiga läropyggnaden ligger der som en andelös lekanen. Den anden besvärjer ingen, utan han commer sjelfmant. Den anden känner ingen, atan den honom undfår., — Tegner ansåg öljaktligen icke kyrkans bestånd wvara afhänsigt af några dogmer, ceremonier och plägeder, utan af kärlekens, af fördrasgsamhetens nde, af den ande, som gör lefvcande och ej lott är till i den döda bokstafvem. Men en nan, som så tänkte och lärde i det kyrkliga, unde icke eller i själ och hjerta hylla det tillastående, det ruttna och murkna i statsifvet, äfven om han stundom i ett anfall af svårmod, eller förment liden orättvisa, trädde pp mot dagbladslitteraturen och dem, som pgnade sin tid åt dess stundom omogna, af dagens opinioner förestafvade, produkter. (Forts. följer.) FRIETANEIETRT RRD RET DE