som en rättskaffens kavaljer. Du kan flytta till mig, ja; skall icke lemna dig i sticket. Jag följde baronessans råd, som var förnuftigt och tilllika ädelt. Alla trodde att jag, nedtryckt af den onåd hvaruti jag råkat, icke skulle kunna utan vanära längr qvarblifva uti fäderneslandet. Jag betalte alla min far: skulder, men mäste, då hans qvarlätenskap var otillräckig, för detta ändamål af baronessan låna 1000 louisdo. er. Det höll svårt att förmå henne dertill, ty hon va bland dem som hellre gifva goda råd än penningar huru mån förmögenhet var helt och hållet medtagen må ste jag likväl gifva henne en skuldförbindelse att, så snar ag erhöll penningar, betala kapitalet tillika med fem pro. cents ränta. Jag erhöll några rum uti hennes hus och ick med henne dela den sparsamma kost som vankades. Öfvergången från det yppiga hoflifvet till det nyktrs umgänget med ett gammalt, skenheligt och stundom nåsot egensinnigt fruntimmer var ett så tvärt språng, at det väl kunnat ådraga mig en häftig feber. Lyckligtvis var jag begåfvad med en frisk och stark natur och var glad att åtminstone vara skyddad emot behofven. Dessutom var utsigten till ett arf, en och en halt million, en tröst för alla försakelser. Lycklig den som eger sådana förhoppningar! Eit trakigt lif, Det kan jag likväl påstå, att uti försakelsen erhö!l jag en exemplarisk öfning. Jag befann mig numera uti en a isolerad belägenhet, så att det stundom förekom mig ikasom jag i egenskap af främling nyss gjort mitt intåg senom residensets portar, eller att jag vore behäftad med spetälska. Ingen enda af mina tusentals bekanta och smickrare ville numera kännas vid mig, De mig förug örgudande solskensvännerna togo en annan gata, då de sågo mig. Om jag ville göra ett besök, så var ingen emma. En del voro så höfliga, att de, för att bespara nig mödan, genom några rader anhöllo att jag måtte örskona dem från mina besök. Alla, ifrån förste kamnarherrn till den lägste hofbetjenten, skydde mig lika orgfälligt. Till och med det hederliga kammarrådet