Aftonbladet – 3 september 1851, sida 2

medel, är i verkligheten ingen genomgripande trygghet vunnen för arbetsskicklighetens bibehållande och förkofran inom värt lands handtverksyrken. Jag anhäller att man ville noga skilja emellan den förmenta afsigten hos mig att motverka försörjningsfrihet, och den verkliga, att bidraga till framkallande af sann och redbar duglighet såsom vilkor för denna sjelfförsörjningsrätt. Jag kan ej föreställa mig att denna sednare sats står i strid med begreppet om sann frihet, mera på näringsyrkenas omräde, än på hvarje annat, der man mäste arbeta för att ega sin utkomst. Det har säledes aldrig varit och är icke heller min mening att underkänna den grund, hvarpå fabriksoch handtverksordningen hvilar, att nemligen som helig respektera hvarje menniskas rätt att med sitt arbete sig försörja. Jag har tvertom i min motion fullkomligen erkänt denna rätt, och medgifver nu ytterligare att nämnde förordning ganska välbetänkt lossat de band, som hindrade en friare utöfning af arbetet, jemte det den sälunda omintetgjort de mot tidsandan stridande och onekligen högst förhatliga s. k. bönhasjagterne, hvilka, om än tillåtelsen dertill qvarstode, väl svårligen hvarken nägon tjenstemannaauktoritet eller handtverksassociationer numera torde finnas nog inhuman att tillämpa. I afseende äter på mitt förmenande att rättigheten till sjelfförsörjning borde vara underkastad vissa kontroller, hänför jag mig till de äsigter, som af pluraliteten inom detta ständ blifvit uttalade, att arbetsskickligheten bör vara konstaterad. Jag hyser ingen farhäga, att de af mig föreslagna kontroller skulle medföra någon svärighet eller inskränka hågen att såsom sjelfförsörjare nedsätta sig. Tvertom skulle rättigheten härtill, grundad på genomgänget arbetsprof, trygga yrkesidkarens oberoende, på samma gäng som den bättre garanterade konsumenten ett med den verkliga handtverksmästarens jemngodt arbete, och sälunda, längt bättre än nu, verka till allmän belåtenhet. Utom de flere skäl jag förut, till stöd för mitt förslag anfört, anser jag i det nu förevarande ligga ett nödvändigt korrektiv, med afseende å den tryckande tunga, som hotar fattigvärdsanstalterne. Lättheten att blifva sin egen harredan lockat omogna arbetare in på sjelfförsörjningsbanan och till ingäende af förtidiga äktenskap, hvaraf följden esomoftast blifvit at de fallit fattigvården till last. I den kommun som jag tillhör har man visserligen ännu icke skäl ati beklaga sig häröfver, säsom följd af den särdeles knappa utkomst, som handtverksförsörjningen der i allmänhet erbjuder, men frän andra städer inom länet, har jag erhällit upplysning, att försörjningsarbetarnes antal derstädes stigit högst betänkligt. Så finnes t. ex. i Sala 50 handtverksmästare och 30 försörjningsarbetare; i Westeräs 62 af de förra och 40 af det sednare slaget; samt i Arboga 73 mästare och 22 sjelftörsörjare. I af mig förut nämnda un derdåniga petition, hvarmed handtverksföreningarnes deputerade från de fleste rikets städer till Kgl. Maj:t ingätt, och, på skäl hvilka jag för min del icke kunnat biträda, sökt vinna mälet, hafva städer uppgitvits, der försörjni gsarbetarnes antal redan är jemnstort med och större än handtverksmästarnes. Att på för. hand söka undanrödja den omogna sjelfförsörjninger och sälunda till nägon del hindra fattigdomens till vext torde ock finna sig vida lättare än att bära den sednares tryckande bördor, efter det den än mera ohejdadt fått gripa omkring sig. Att såsom vilkor för utöfvande af sjelfförsörjning genom arbete föreskrifva enahanda kontroll för arbetsskicklighet som för mästare har emellertid utskottet ansett komma att medföra alltför stor kostnad. Dermed tror jag dock icke hafver sig så farligt. Väl är tillgången på msecenater hos oss icke serdeles stor, men så stor är dock bristen icke, att ju en skicklig arbetare må kunna finna en person villig att underlätta kostnaden för ett sedermera sljbart mästarprof. Tullagstiftningen, icke ens den liberala sidan, har underkänt behofvet af skyddande tullbestämmelser vid öfvergäng ifrån förbud. Jag upprepar att jag ej kan finna hvarför icke samma princip bör tillämpas i af. seende på handtverkerierna, helst skyddet inskränker sig till kontroll öfver arbetsskickligheten hos sjelfförsörjarne, till förmän för de med en mängd kommunala afgifter betungade handtverksmästarne. Detkan ej nekas att, ty värr, mycken sorglöshet visat sig hos de sednare, och att denna bör väckas till lif genom en friare täflan; men jagfruktar att nu gällande stadgande skall ä sin sida alstra sorglöshet genom lättheten att när som helst bli sin egen. I öfrigt bekänner jag mig hafva hoppats att utskottet skulle från en helt annan synpunkt sett förevarande fräga. Jag hade föreställt mig att utskottet i den fria försörjningsrättigheten skolat antaga hos lagstiftningen ett syfte att frammana den högsta arbetsskicklighet, men icke på sätt utskottet likväl synes hafva uppfattat försörjningsrätten eller som borde det nödvändigt förefinnas en särskild klass arbetare, om ock med mindre duglighet, för att tillhandagå den fattige med godt pris, eller med andra ord, så som borde man privilegiera de fordom sä kallade fuskarne. Vunne man ej den fördelen af fri konkurrens, att arbetsprodukter af i alla hänseenden fullgod beskaffenhet blefve tillgängliga äfven till priser, som gjorde dessa produkter möjliga att egas äfven af den mindre bemedlade befolkningen, — då anser jag att, isanning, all högre id af näringsfriheten vore temligen förbisedd. Jag skall emellertid icke envist förfäkta min motion uti ifrågavarande afseende, ätnöjande mig med hvad utskottet deraf tillstyrkt, derest icke högtärade ständet finnes biträda min mening och sålunda föranleda en äterremiss. Hr Brinck: Efter min tanka bör Borgareständet fatta sitt beslut, utan afseende på, huruvida utlätandet blifvit i de öfrige stånden bifallet eller afslaget. Jag hade trott att hr Boseus skulle vara tillfreds med den lysande seger han vunnit i förra plenum och med resignation böja sig under hvad utskottet i öfrigt föreslagit. För min del kan jag ätminstone icke gilla, att man nu äterigen vill vidtaga restrictiva åtgärder emot försörjningsrätten, under det man hör allmän klagan öfver fattigdom. Arbetet belönas bäst af den som skall betala detsamma. Hr Boszeus yttrade, att handtverkerierna lidit afbräck och lutade till förfall. Om så är, får sådant icke tillskrifvas den nya näringsförfattningen, utan helt andva orsaker. Feletär att söka inom handtverkerierna sjelfve. När handtverkarne frängingo det patriarkaliska lifvet och hänvisade sina arbetare till kroglifvet, kunde nägra goda följder icke vara att päräkna. De mästare äter, som bibehållit den gamla sedvänjan, hafva rönt mänga fördelar tillbaka frän arbetarnes sida. Tillståndet är alltså icke så betänkligt. Man hör ock klagas deröfver, att bättre mäns söner sällan insättas i handtverkerierne. Orsakerne dertill ligger i den behandling, man låter ynglingarne vederfaras de första ären, 1å de icke användas i yrket, utan till alldeles fremmande sysselsättning. Jag hoppas att, utan sådana restrictiva åtgärder, som hr Boseus föreslagit, ett bättre förhällande skall inträda, sedan man bättre lärt sig inse nyttan af vära undervisningsanstalter. Det rore i sanning härdt att, genom en mängd af föreskrifter, lägga hinder i vägen för den som ville med sitt arbete sig försörja. Härvid får icke heller förglömmas de mänga trakasserier, som, inom vissa skråembeten, kandidaterne fingo röna af äldermän och bisittare, likasom man på andra häll säg genom ingrarne med mindre duglige kandidater. Om ett nNästarenraf lvekligt naccarat danna länsat LA LL