Aftonbladet – 1 september 1851, sida 3

stersjön och Kattegatt. Deras mening, hvilka lira för anläggandet af små banor för att sedan sammanbinda dem till ett nät, motsade grefve von Rosen på det bestämdaste. Vid företag af denna beskaffenhet är det nödvändigt att man visar förutseende; men det kan icke vara svärt att förutse, att om man ginge tillväga på sädant sätt, att man först började med småbanor der och hvar, sä skulle hästkraft oftast blifva använd. Men sedan en gäng man hade sädana banor, skulle det blifva omöjligt att ästadkomma de större och förmänligare för lokomotiv, utan alltför ännbara uppoftringar. För öfrigt borde det vara klart för enhvar, att ett sådant sätt att gå tillväga skulle orsaka högst betydligt större kostnad; den som utför nägot i stort, får nemligen alltid billigare pris, än den som köper i smått. Hvad friherre Klinkowström anfört om trupptransporters behof af mänga lokomotiver, ville grefven beriktiga. För en infanteribataljon af 600 man fordras ett lokomotiv, och då banan var beräknad skola hafva 10 sädana samt fyra foror från Westergötbland till Westmanland på er dag godt kunde medhinnas, så skulle på en dag 40 bataljoner kunna förflyttas från den ena provinsen till len andra, — en truppstyrka, ganska respektabel och icke att förakta att hastigt få fram, ifall hufvudstaden skulle hotas. Hvad man anfört, att de utländska jernvägarne gifvit ringa afkastning, bemötte grefven dermed, att den vinst ett land skulle räkna på ett jernvägssystem ingalunda finge uppskattas till de få procent, som banan kunde få i inkomst. Tvärt om blef den delen den oväsendtligaste vinsten; den hufvudsakliga delen bestod i jordvärdets höjande, inlustriens förkofran sä i kapitalstyrka som arbetsskicklighet och förut obegagnade eller öde trakters upp: blomstrande till välstånd och idoghet. Att de engelska banorna gifvit sä ringa afkastning, kom sig för. nämligast deraf att flera banor blifvit anlagda paralella med hvarandra och genom sin konkurrens ned-) tvingat priserna. Ocksä hade man der börjat på det bakvända sättet att anlägga en mängd småbanor, hvilka icke kunde bära sig, när de stora kommo till ständ, utan mäste gå med förlust; de stora jernvägsbolagen inlöste då de mindre, för att kunna regleral sina farter, och detta ökade de stora banornas förlagskapital med de små banornas anläggningskostnad, atan att de små kunna gifva en motsvarande räntevinst. Som nu tiden var längt framskriden, begärde grefve von Rosen att få på eftermiddagen fortsätta sitt anförande, hvarefter ståndet ätskiljdes. På eftermiddagen öppnade grefve von Rosen debatten med nägra få ord för bifall, hvarefter Hr Prytz uppträdde. Äfven han var för bifall. Han erinrade derom, att de millioner Götha kanal kostat : icke blifvit staten äterguldne kontant, men genomj: ökad rörelse och produktion, samt de trakters välständ, genom hvilka kanallinien sträcker sig. Han anser det vara alltför tilltaget att bestämma 40 ränteär, men sädant kan hjelpas derigenom att staten inlöser banan. Föröfrigt anser han alla de mindre anmärkningar man gjort mot förslaget kunna häfvas innan arbetet börjar. Grefve Lagerbjelke yttrar sig i afseende på ätskilliga formfrägor och anser det icke lämpligt att ingå i pröfning af lämpligheten att lägga banan mellan Örebro och Hult, ty den planen är redan gillad. Men angäende utsträckningen till Köping förklarade grefven, att man borde först hafva ordentliga planer och förslager grundade på föregående undersökningar, innan man kan veta om den är lämplig. Föröfrigt förordade han det af grefve Hamilton föreslagna tillägget. Frih. Palnstjerna,som nedlagt sin mening i reservationen, hade aldrig funnit lyckan följa ett företag, som träder grundlagarne för nära. Han hyste vissa skrupler mot de utländska kapitalernas användande. Jernvägarne äro önskvärda, men man mäste betvifla att nätet kan komma till ständ förr än i en framtid, då landet räknar mängdubbelt antal innevånare och en dermed jemförlig produktion. Det är nödvändigt att börja så att man under första steget hemtar kratter för det nästa, så att man icke stannar utmattad, utan gagn och utan ära. De länga distanserna i riket förkortas icke genom en jernväg blott mellan Örebro och Hult. Vär industri och våra fabriker kunna icke täfla med utländningens, der kustfart och verldshandeln hela äret om ha tillgäng till hamvarne; vär industri måste derföre inskränka sig till fyllande af den inhemska konsumtionens behof, utom i afseende på vissa naturprodukter, som kunna föras på verldsmarknaden. En jernväg, af hvilken man vill hafva nytta, bör icke läggas mellan tvenne vatten, Isom äro tillfrusna fem månader af året. Enligt en I beräkning, som friherren har uppgjort, skulle inkomsten för produkter, som blefve skickade på jernbanan, licke bli mer än 200,000 rdr, och underhällskostnaden blefve ungefär lika hög. Ett annat förhållande är det i Norge, der den landsort, genom hvilken banan föres, är den enda som förser hufvudstaden med dess behofver och der för mänga är sedan dagligen 4000 hästar hvarje dag passerade. Friherren yrkar afslag. Hr af Forselles fruktar, att friherre Palmstjernas försigtighet, som visserligen uppenbarar en djup statsman, kan sträckas för längt. Tal. är boende igrannskapet af den trakt, der banan skulle gå fram, men likväl icke så nära att han deraf kan hafva nägon enskild fördel. Det lärer väl icke af många kunns bestridas, att förbindelsen mellan tvenne stora sjöar är angelägen och nyttig; så anses den också der i trakten af alla, som böra derom hafva insigt, af industriidkare, bergsmän och köpmän. Hr af Forselles -Jpäminner om de svära förluster fosterlandet gjort på de sednaste 150 ären, huru man under loppet af er lång tid skaffat mängdubbelt mera penningar till ut gifterna för icke produktiva ändamäl. Han häntyder på möjligheten att förlora den man, hvars enskilda lihärdighet vi hafva att tacka för att jernvägssaken i värt land hunnit dit der den nu stär. Det vore icke underligt om denne man skulle efter mängäriga mödor och kostnader tröttna, ifall han icke skulle finna något understöd af sina medborgare för den fosterländska saken. Man hade talat om 10 millioner, som väl också kunde ästadkommas, men förslaget upptager ju blott 5 millioner. Tal. har aldrig varit för statslänesystemet, men dä det kommer i fräga för jernvägsanläggningar, hvilka höja landets krafter, så vill han utan fruktan för olycka förorda detsamma, ifall icke medlen kunna ästadkommas på annat sätt, ehuru man möjligen kan få ränteförlust i början. 1 undersökningsväg har man gjort hvad man kunnat. Vid stora sakers afgörande är det nödvändigt att vars rask, om man vill komma till nägot resultat. Tveksamheten har ännu aldrig åstadkommit något stort. Talaren har varit med då man voterat bort andre millioner till härskarornas och brottslingarnes behof; avarföre skulle han nu tveka att med sin röst bidraga till penningars användande för ett nyttigt företag Åtskilliga uppgifter frän vägarne i Örebro och Köping, hvilka af hr Forselles uppläsas, anser han styrka att produktionen och rörelsen i trakten af den före slagna jernvägen, är ganska ansenlig. Och Sverige har dyrbara minnen att häfda. Må vi då eröfra oss lika stora landsträckor, som vi på de sednaste 150 åren förlorat! Må vi tillkämpa oss en lika stor befolkning, som den, hvilken bebodde de förlorade provinserna! Men må vi icke göra det genom förödande krig; må vi tvärtom göra det genom fredlig industri och företagsamhet i de trakter, som ligga och vänta på vär arbetstlit! Så ungefär slutade hr af Forselles sitt varma anförande. (Forts.) An mm mA ma ee mt I FR je OO DD RR OR OO MW DD MM AA AR HÄ FTV AAA Detta ständs diskussion i jernv agan började med tvifvelsmäls yppande huruvida detjernvägsbolag, som för nägra är sedan erhöll sanktion, kunde anses vara upplöst för det en ledamot deraf inkommit med ansökning om att få bilda ett nytt. I detta hänseende hade professor Lindgren och prosten Arosenius sina betänkligheter; den sednare fruktade för det ofantliga skadeständ det första bolaget skulle kunna göra anspråk på, i fall man nu oktrojerade ett anaat. Prosten Berlin föreslog att garantien för detnu ifrågasatta jernvägsföretaget skulle beviljas med förbehåll att det f ansäges hafva upphört eller ej te lavistaera — För ötriot kunda man i den underdänisa