Aftonbladet – 30 augusti 1851, sida 2

Du får väl sjelf se om några månader. Var emedlertid klok och låt ej narra dig. Du får icke utan att underrätta mig derom med henne ingå uti någon allvarsammare förbindelse, i annat fall äro vi för alltid skiljda. Jag hade all aktning för min fars politiko som har med en slags sjelfförnöjelse kallade sin konst attutiumgänget med andra skaffa sig kunskap om allt, utan at sjelf låta sig genomskådas och att på detta sätt fullfölje sitt mål. Men å andra sidan hade jag äfven all aktning för min tants millioner, helst som det väntade arfvet genom någon obetänksamhet lätt kunde gå mig ur händerna. Grefvinnan Tangelheim var. emedlertid icke farlig för mig, ehuru jag måste tillstå att det var svårt att finna en ädlare gestalt med skönare proportioner och ett själfullare ansigte, ehuru nog mycket själfull för en nitton års flicka; dessutom hade hon genom sin höga börd mäktiga anförvandter i förening med rang och rikedom. Ehuru hennes enda fel var ett utomordentligt högmod, tyckte jag likväl att hon med hvarje. dag behandiade mig med allt större förtrolighet eller nedlåtenhet, huru man vill kalla det. Men hon var, som hvar och en visste, kurfurstens älskarinna, hvilket var tillräckligt för mig, att äfven under det mest otvungna skämt, aldrig glömma att emot henne iakttaga en vördnadsfull hållning. Men den unga grefvinnan var långt ifrån att emot mig iakttaga samma återhållsamhet. Hon gjorde mig icke allenast småningom till sin förtrogne, utan den stadiga, forskande, än glada, än bedröfvade blick, hon stundom kastade på mig, var alltför vältalig för att icke gifva tillkänna att jag icke var henne likgiltig och om hennes blickar än icke blifvit förstådda, skulle hennes förstulna handtryckningar likväl hafva löst hvarje tvifvel. Detta försatte mig uti en plågsam belägenhet, ty jag fruktade att kurfursten skulle komma under fund med blickarne och handtryckningarne och. att hans svartsjuka. skulle spela mig något fult spratt. Men denna fruktån var fullkomligt ogrundad. Kurfursten ställde alltid sjelf så till att jag uti de omtalte aftonsällskaperna fick grefvinnan till moitie och gjorde oss begge ofta till föremål för sitt. skärt, till dess han slutligen behandlade oss som om vi varit ett. förälskadt par. Vid hofvet ansågs jag