Aftonbladet – 29 augusti 1851, sida 2

kationsanstalter anläggas, ej i fattigare, visar den princip hvarst bedömande talaren öfverlemnade ät sllmänheten att nemligen rikare orter böra blifva ännu rikare och de andra lemnas derhän. . GefleFabluvägen har det för sig, att den skulle komma att 54 emellan Sveriges största bergstad och en betydlig handelsstad, säledes emellan tvänne ändpunkter. Antydningarne om någon personlig konsideration beträfande den sednare vägen voro så mycket mera obefogade som talaren, när saken förevar 1 statsutskottet, dersfver ej yttrat ett ord. Nägra approximativa beräkningar öfver huruledes industrien genom den nu föreslagna vägen skall befrämjas, o. s. v. hade bort göras. Hr Lindströms naivetet vitsordades slutligen och talaren beklagade att Gottland skulle vara lösryckt från Sverige, då det i annat fall säkerligen ifven fått hugna sig åt en jernväg. Hr Boseuslemnade ätskilliga intressanta lokalupplysningar, ansäg banan till Köping hufvudsakligen vara önskvärd säsom ett vigtigt bidrag till det stora jernvägssystemet mellan Stockholm och Götheborg samt instämde i bufvudsak med hr Wern; Hr Wedberg anmärkte att ej blott Nora och Lindes bergslager, utan äfven Nya Kopparbergets skulle hafva fördel af den tilltänkta vägen och röstade för bifall. Hr Brinck gjorde nåsra allmänna reflexioner öfver jernvägar, biföll i mufvudsak, men yrkade återremiss efter nägra annärkningar öfver planen för arbetet o. s. v. HriInlebetou ansåg såväl Fahluvägen som den ifrägavarande nyttiga, men att, då nu den ena blifvit afslagen, äfven afslå den andra, vore ej nägot steg framät. En jernväg i hjertat af Sverige torde lättast bära sig, när der folkmängden, odlingarne och trafiken äro störst. Äfven Wester-Bergslagen får deraf nytta. Den högst möjliga risken, 10 mil. rdr, blir obetydlig, fördelad på 40 är, och hvad bevillningen angår, så har staten vinst af banan antingen bevillning erlägges eller ej. Talaren yrkade bifall, hvari flera instämde, Hr Rinman talade äfvenledes för bifall, synnerligast sem genom förslagets antagande Stockbolm kommer i närmare beröring med de vestra or:erna. Hr Lagergren lyekönskade att frägan ej hade aägon politisk sida och föreslog för öfrigt den redak:sionsförändring, som 1 gärdagsbladet omnämndes och som af ständet antogs. Hr Berger omtalade rörelsen i Hult, hvarest storvägarna till Westergötbland och Wermland gå, samt sökte genom siffror ådagalägga fördelaktigheten af den föreslagna amorteringen. (Slutet följer.) BONDESTÅNDET. Då jernvägsfrägan i onsdags f. m. förekom, uppstod, såsom vi nämnde, Strindlund och föreslog att ständet så godt först som sist borde under äberopande it friherre Palmstjernas reservation afslä betänkanlet, men flere ledamöter hade redan begärt ordet för utt muntligen eller skriftligen få yttra sig. Vi ätaöja oss att bland de skriftliga anförandena äterge endast nägra, såsom innefattande skäl, hvilka i de friges yttranden vanligen äterkommo. Jöns Månsson från Skäne bestred allt anslag till jernvägar, innan äfven landsvägarnes underhäll öfvertogs af staten; ty då beskattningen ojemnförligt härdare drabbar jordbrtäket, vore det orättvist att äfven på det kasta kostnaderna för det nya jernvägssystenet. Han ansäg detta böra grundas på enskildt associationskraft och lokala bidrag, samt äberopade reservationerna vid utskottets betänkande, hvilka visade att frågan icke var nog utredd och att bögst vigtiga vilkor saknades. Han yrkade äterremiss, i fall det 2j ansägs att afslag genast kunde beslutas. Nils Svensson från Blekinge kunde ieke bifalla utlätandet. Han utbad sig ständets synnerliga uppmärksamhet på vigten af att begagna tillfället för att fränträda en princip, som vid sista riksdagen måvända nog förhastadt antogs; den nemligen, att med folkets skattemedel befordra jernvägsanläggningar, nnan i allmänhet vägväsendet öfvertages af staten. Skulle, säsom beskattningsväsendet nu är ställdt, 0å samma gång som en stor del af jorden är genom orivilegier befriad eller underlättad och Rikets stäler genom hvarjehanda förmäner gynnade, i förhällande till skattejorden, äfven jernvägssystemet utbilJas genom statsanslag, komma kostnaderna derför äfven att ytterst kastas på den stora, redan så härdt betungade jordbrukande befolkningen; och detta förhällande blifver så mycket betänkligare, som i män sa trakter på samma gäng jernvägsanläggningarne befordra kommunikationen mellan aflägsnare orter, stora sträckor deremellan blifva beröfvade de tillfölien till arbetsoch forselförtjenster, som der eljest erbjudas ät landtmannen. Han ansäg derföre Bondeständet böra motsätta sig alla garantier för jernvägs-anläggning, intill dess att åtminstone de allmänna landsvägarnes underhäll öfvertages af staten och således anslagens utgörande drabbar alla folkklasser, efter en rättvis beskattningsgrund. Dernäst ansåg han betänkligt, att ätaga landet en garanti för en ränta till utländske kapitalister, Hhvilken under fyratio är utgående motsvarar ieke endast mera än hvad de i ränta kunna i eget land erhålla, utan äfven hela det kapital de nedlagt på en spekulation, hvilken de icke kunnat företaga af blott välvilja för vårt land och folk, utan pätagligen afser en under tiden beräknad vinst. Antingen är denna beräkning på vinst välgrundad; och då borde man med statsmedel och inländska kapitaler i förening kunna sjelf bereda den; eller ock år beräkningen illa grundad, och då har man, på sätt utskottet nu föreslagit vilkoren, intet band på utländska bolaget, att det utför företaget eller underhäller anläggningen, sä att staten verkligen om -fyratio är emottager den i follgodt skick. Dertill kom ännu en principfräga af vigt. Kan den nu föreslagna jernvägen vara af så stor nytta för landet i allmänhet, att hela det skattdragande folket bör iläggas att dertill bidraga? Hvad angär dess ekonomiska varde, så inses lätt att den icke för varuransporten kan vara af så synnerlig fördel för lanlets större rörelse, då dess belägenhet emellan två sjöar medför bebofrvet af dubbel lastning och lossning vid transporten. Det var sälunda egentligen för en mindre del af det inre landet, som denna dyra anläggning, erfordrande en uppoffring af tio millioner skattemedel, skulle ske — och han ifrägasatte hururida denna dels ärliga produktion och konsumtion vore så betydlig, att den i framtiden skulle kunna bära anderhället af densamma? Om ieke, så blifver den 1å en ständigt tärande kräfta på öfriga landets skat.ebidrag. Men om denna jernväg således icke kan anses nödrändig för varutransport, kan: den ännu mindre blifva let för personal-transport. Så stort antalresande fin. nes ej i värt land, att staten, för att befordra dem på 15 mil, bör utgifra på 40 är tio millioner riksd:r oanko. Mängden af dessa resande kunna ej begagna ernvägen mer än omkring 7!, månader, då Mälaren och Wenern äro öppna. Hela vintern kan jernvägen lott begagnas af befolkningen i Nerike samt en liten lel af Westmanland och Wermland; kanske afnägra undrade resande, på sin höjd under resor från och ill Westergöthland, till och från Upplandet och Hufrudstaden. Var det väl för det, som man skall beräda ena sä vädlig bana som den, att med statsmedel efordra denna jernvägsanläggning? I militäriskt afseende kan den säsom ensam, för ikets försvar alldeles icke anses lofva nägon synnerig nytta. Vintertiden kan den icke befordra trupvers hastigare församlande t. ex. till Hufvudstadens ler Upplands och Södermanlands försvar, mer än lögst obetydligt med två å tre dagsmarcher för nä;ra tusen man ifrån Westergöthland och Wermland. sommartiden, då ängbätstransporter på sjöarne ega um, kan väl jernbanan mera befordra truppers rörele; men de största truppmassorna kunna dä lättare ortskaffas till nämnde trakter, genom Wenern, Wetern, Götha kanalen, o. s. v. Hvad angär förräder ch transporter af krigsförnödenheter -har man alltid mot sig detsamma som vid varutransporterna. Utan att förneka den nytta, som jernvägarne möjigen i en framtid kunde erbjuda värt land, då en illtaoanda föl: mäned och en stivande Hroduktinyn