Aftonbladet – 25 augusti 1851, sida 2

Bondeständets ledamöter icke äga nog urskill ning att sjelfve kunna utse en så beskaffac person till sin sekreterare, och således befin. ner sig i ett slags omyndighetstillstånd, son gör en faderlig omvårdnad från regeringen sida om ständets protokollsföring nödvändig ty i livarje annat fall eller om denna fordra på personen uppfylles genom valet, så är ji 1 och med detsamma ätven grundlagens åsyft ning uppfyild. I Att Bondeståndet icke sjelf sett någonting serdeles paternelt uti den afgifna förklaringer kan man också döma deraf, att en stor del af ständet aflägsnade sig från rikssalen så snar det ifrågavarande stycket hade blifvit uppläst, utan att afvakta slutet af sessionen. I EEE re — Uti ett nummer af Jönköpingsbladet för förra veckan fihnes upptagen en historia, som sedermera med begärlighet blifvit reproducerad i -Folkets Röst bland den sista lördagens flere lögnaktiga fratnställningar emot Aftonbladets förläggare hr Hjerta. De heter nemligen, att för några veckor sedan passerat genom staden Jönköping en qvinna från Westergöth jland, hustru till en oordentlig man, af hvilken hon icke hade nägon hjelp till uppfödande af deras tvänne barn. Hon hade af sädan orsak i vintras begifvit sig till Stockholm för att lära förlossningskonsten, men emedan alla platser vid undervisningsanstalten härför voro upptagna, hade hon sökt och erhälllt plats vid Barnängens sidenfabrik, på vilkor att såsom lärotid järbeta der nägra månader utan betalning. Efter denna tid, Jä kon verkligen inhemtat kännedom i nägra af yrkets enklare delar, begärde hon att få betaldt för sitt arbete; men fabrikens föreståndare hr j Trouillet svarade, att kon ännu ej var så försigkom.men, att nägot arbete på egen hand kunde henne anförtros. Då hon emellertid förtärt sitt lilla förlagskapital, kunde hon omöjligen uppehälla sig längre, och vände sig i sitt bekymmer till hr Hjerta sjelf, som ock så till vida behjertade hennes belägenhet, att han hemställde till hr Trouillet, om icke en liten veckpenning kunde beviljas henne. Men T. genmälte att det ej ginge an att göra nägra undantag frän den stadgade ordningen vid fabriken, utan mäste hon fortfarande arbeta en eller annan månad för intet. Detta var dock, såsom redan är nämndt, för den stackars menniskan omöjligt, och hon mäste derföre öfvergifva ett yrke, på hvilket hon offrat sin sista skärf, och anlita barmhertigt folk för att kunna ätervända till sin hembygd. (Hon hade bland annat af H. M. Konungen erhållit 4 rdr bko.) Hr Hjerta, såsom egare af Barnängen, kan med anledning häraf upplysa, att hela denna historia, som vi vilja tro att utgifvaren af Jönköpingsbladet berättat på god tro tillen äfventyrerska och icke mot bättre vetande, är från början till slut till hela sin karakter en väfnad af dikter. Det är sannt att en person, som motsvarar den förstnämnda beskrifningen, icke i vintras utan omkring päsktiden detta är kom och anmälde sig att få lära sidenväfveriyrket vid Barnängen; men långt ifrån att hon hade något förlagskapital, fick hon efter hand låna 11 riksdaler för att hafva något att lefva af de första veckorna. Hon skulle derpå begynna att försöka lära sig en af de enklare förrättningarna, men var dervid sä häglös, att hon endast kom till arbetet en eller par dagar i veckan, och aldrig hela dagen, samt förde dessutom ett lefnadssätt enskildt, som väckte förargelse äfven hos den öfriga fabrikspersonalen, så att flere beklagade sig deröfver. Nägot af henne verkställdt arbete lefvererades icke; och slutligen afskedades hon på verkmästarens förnyade förklaring att hon endast försatte tiden för kamraterna. Hon gick dä och fick behälla det gifna förskottet, utan att hafva hunnit lära sig nägonting och efter att hafva vistats vid fabriken högst 8 hela dagar. Det är naturligt att vid en fabrik med 70 åa 80 personer, lätt kunna förekomma 3 eller 4, i synnerhet af nykomna, hvilka äro häglösa, lättjefulla eller föra ett förargelseväckande lefnadssätt, sä att de ej kunna bibehällas, äfven för att ej vara orättvis mot de öfriga. Det är också klart att en eller annan sädan oordentlig person lätt efterät kan göra ihop historier, om tjenstvilliga tidningsskrifvare finnas, till hvilka de blott behöfva löpa med hvad som helst, för att få det tryckt. De facta, som här blifvit nämnda om den ifrågavarande personen, äro fullkomligt kända af arbetspersonalen vid Barnängen, som också numera fullkomligen vet att uppskatta värdet af det mälsmanskap som de erhälla af ett sädant subjekt, som Franz Sjöberg. Ifrågavarande nya kalomniförsök hade också denna gängen blifvit bemött med tystnadens förakt, om det icke blifvit produceradt genom en landsortstidning, om hvilken vi gerna vilja hysa den öfvertygelsen att den icke med vett och vilja gjort sig till kolportör af osanningar.