Aftonbladet – 25 augusti 1851, sida 2

— Vi hade i lördags blott tillfälle att i korthet berätta, att regeringen, enligt det till. kännagifvande som lemnades på rikssalen, afslagit den obetydliga, af Rikets Ständer beslutade förändringen i Riksdagsordningens stadgande om tillsättandet af Bondeståndets sekreterare, nemligen att detta ständ, likasom de öfriga, skulle sjelf få tillsätta denne embetsman, hvilket förut skett af konungen. Om vi hade den minsta böjelse, att glädja oss åt de fel som kunna begäs af andra, så skulle vi säga, att regeringens vägran att sanktionera detta ständernas beslut var fägnande i visst afseende, emedan det numera är af föga betydenhet af hvilken sekreteraren i ett stånd tillsättes, men nvad som inträffat deremot egentligen har den verkan med sig, att det måste bidraga att öppna ögonen på den svenske Jon Blund, hvartill ganska mycket behöfves. Öfverhufvud måste det likväl, då man besinnar de stora svårigheterna att genomdrifva några konstitutionella reformer af något slags betydelse under två riksdagar efter hvarandra, och att till det slutliga afgörandet fordras medverkan af fyra så karaktersskilda som de nuvarande, förekomma såsom nästan oförklarligt, att regeringen någonsin kan vägra sin sanktion till sådana beslut, der det icke skulle finnas strida rent af mot skäl och billighet. Så mycket mera är då den vägrade sanktionen vid detta tillfälle egnad att väcka förvåning, då frågan icke var om något annat, än att låta ettriksstånd, hvilket otvifvelaktigt har samma initiativer och samma makt som de öfriga, och hvilket för öfrigt representerar det ojemförligt största antalet af landets jordegare, och dem från hvilka de största statsbördorna utgå; att, säga vi, låta detta riksstånd få inträda i samma rättighet som de öfriga stånden i afseende på valet af den person som skall föra dess protokoll vid riksdagarna, och att upphäfva ett stadgande, som endast tillhör de ännu qvarstående barnsligheterna i 1809ärs grundlag, utan att hvarken förläna konungen något. prerogativ, som i sjelfva verket är värdt det! allraringaste, eller i öfrigt lända till någon nytta. Hela följden af hvad som skett är således, att folket nogsamt kan se i hvad törhållande konungens rådgifvare anse sig stå till den lagstiftande makten och dess fördelningar. Vi säga här med flit konungens rådgivare, ty utom det att desse äro enligt bokstafven ansvarige för sina rådslag, bör man vara fullt förvissad att konungen, i en sak som denna, icke kan hafva fattat det gifna beslutet, om rådgifvarne hade afstyrkt detsamma; konungen kan ingalunda hafva velat försätta sig i den isolerade ställning, som derigenom skulle för honom uppstått. Det åberopade motivet till afslaget lydde ordagrannt som följer: För Grundlagarnes helgd är det af synnerlig vigt, ! att de rättigheter, hvilka deruti blifvit Konung och Rikets Ständer ömsesidigt tillerkända, orubbade bibehällas. Det ifrågavarande stadgandet, att till Bon; deständets Sekreterare skall vid hvarje Riksdag af Konungen förordnas en skicklig, lagfaren och i landtnushällningen kunnig man, stär i väsendtligt samvand med nämnde Riksständs närvarande samman-l4 sättning, och så länge denna oförändrad bibehälles, i Ör någon ändring ej eller ega rum i förebrörde j tadgande, hvilket i sin tillämpnig hittills icke visat 1 ( f 1 ig hafva för Ständet medfört inskränkning i öfveräggningarnes frihet inom lagbestämda gränser, eller lägon annan olägenhet. Jag finner Mig derföre böra ägra Mitt bifall till Edert förslag i denna del. Kan någon menniska nu säga, på hvad sätt!f let skulle rubbat jemvigten i förhållandet emel-lt en Konungen och Rikets Ständer,, om he-lc ervärda Bondeståndet fått tillåtelse att sjelfjr lsätta sin sekreterare? Jo, den andra sat-!c en i ordningen af de anförda motiverna inc ehåller verkligen ett svar på denna frågalo eruti, att en skicklig, lagfaren och i landt-1 ushållningen kunnig man bör utses tillla enna befattning. Premissen till skälet hvars öre reformen ej kunnat bifallas, synes såleb es i sjelfva verket icke kunna innefatta nåonting annat, än den förutsättningen, att s