Aftonbladet – 22 augusti 1851, sida 2

under de sista åren, som varit synnerligen väl. kommen, som också derför oupphörligt cite. ras -såsom ett dräpande argument. emot den som klaga öfver vissa monarkiska regeringar begångna skändligheter: denna händelse ä Junistriden i Paris år 1848, då republike sjelf, under en härförares styrelse, måste ned göra massor af sina egna barn, Detta, rop de konservativa och -bland dem speciellt tid ningen Tiden, gick för sig i en republik oc gillades der; men då det sker i en monarki då blir det på allt sätt fördömdt. Så dräpande detta argument än må synar för Tiden och konsorter, så dräper det i sjelfv: verket ingen annan än dem sjelfva. Saken ä obeskrifligt enkel. Cavaignae kämpade i Pa ris 1848, för att försvara den af folket frit valda nationalförsamlingen, hvilken således: borde vara okränkbar, och hvilken den verk. ställande makten var pligtig att skydda.) Konung Ferdinand i Neapel deremot, och de honom i mer eter mindre mån liknand monarkerna, kränkte och våldförde den samm: nationalförsamling, som med deras begifvande under lifliga eder och löftesförsäkringar at detta begifvande var alldeles fritt och otvunget hade sammanträdt, och befunno sig således samma kathegori som de fransyska Juniinsur genterna, hvarföre de äfven, enligt Tiden: äsigt, bordt ihjälskjutas med kanoner, uta ordningens rätta vänner, nationalförsamlingar. ne, vare sig att dessa ägt Cavaignac eller nå gon annan till sin general. Eller — ifall Ti. en vill söka advocera bort detta . ojäfvig: rättsförhällande — på hvilken sida tror vä Tiden att general Cavaignac skulle hafva stått om han varit med i Neapel; Österrike elle Hessen, då striderna emellan monarkerna oci folken der utbröto? Vi våga 100 mot 1 at han stått på sednares sida, för att med våld möta de furstarnes insurrektioner, lika som han i Paris mötte massans. Hvad är dock orsaken till att de reaktionäre aldrig vilja begripa dessa dagsklara rättsförhållanden? Jo, orsaken är den, att de aldrig medgifva att någon annan lag finnes, då regenter och folk komma i någon konflikt. än regentens egen vilja. Det är denna höge moraliska lag, efter hvilken reaktionens mär döma händelserna. Hvad som öfverensstim: mer med denna vilja, det är rätt. och lagligt hvad som strider deremot, det är revolutionärt och brottsligt. De som icke äga lyckar att räkna sig till reaktionens blinda skara, ansc deremot att det gifves en högre, för konungar och folk gemensam, gudomlig tag, och att Avilkendera af de båda parterna, som bryter deremot, är revolutionär. En af denna lags stadganden är att gifna löften och. ingångna förbindelser skola hållas. Vi hoppas hafva med denna enkla utvecking betagit Tiden lusten, att citera general Uavaignacs exempel till försvar för den röda monarkien, som synes hafva blifvit modern Europa. Exemplet bevisar nemligen raka notsatsen af hvad Tiden vill dermed bevisa. Vi hafva härmed måhända äfven gifvit en yttig fingervisning åt en och annan i öfrigt. som vid frågan om folkens och furstarnes invördes förbindelser visat sig icke känna sedeagens första elementer, skillnaden mellan rätt och orätt. ) Det hör icke för tillfället bit, att närmare tala om de sorgliga Junihändelserna och utveckla deras inre grund. För deras räkning, som i dessa händelser endast se ett bevis på pariserbefolkningens revolutionslystnad och vildhet, torde det dock vara skäl att erinra, det en sådan explosion nära nog af er naturnödvändighet mäste uppkomma, då national församlingen tog det väldsamma steget att inom dagar upplösa nationalverkstäderna och derigenom bringa mer än 100,000 menniskor, utom deras qvinnor och barn, i förtviflan. . Denna ätgärd af konstituerande församlingen, genomdrifven af det antidemokratiska och mot provisoriska regeringen fiendtliga partiet, var denna församlings största politiska misstag; ett misstag, som vällade Junitilldragelserna och de derefter uppkomna reaktionära förhållanden I KörnvAnaA