Aftonbladet – 19 augusti 1851, sida 2

tillhöra staten och i Preussen, England och Frankrike, der de blifvit anlagda at enskilda bolag med bidrag af staten. I Frankrike har såsom bekant är det demokratiska partiet yrkat på det förra alternativet, som dock icke hittills kunnat göra sig gällande emot andra mäktigare intressen. Här i Sverige måste det också mycket ifrågasättas, åtminstone till en början, huruvida ej staten skulle genom ett dylikt öfvertagande, utsätta sig för äfventyr af större uppoffringar i och för förvaltningen äfjvensom byggnadskostnad, än genom att gifva jen viss summa. I Hvad åter sjelfva frågan om beträffar, d. v. 8. om staten bör stäppa till den begärda garantien, så tillstå vi, att om denna sak skulle betraktas under synpunkten af en vanlig affär, skulle vi på det högsta afråda derifrån; ty enligt hvad erfarenheten med jernvägar i allmänhet utvisat, finnes det med undantag af de stora europeiska hufvudbanorna, som löpa emellan platser med stor befolkning och trafik, ganska få som gifva fem procents utdelning. Man får således i detta afseende ej vara för sanguinisk, och vi frukta att man till och med såsom sannolikt måste antaga, att den nya jernvägen på många år ej kan afkasta mer än 2, procent netto, sedan kostnaden för servis och underhåll är afräknad. Statens uppoffring skulle då blifva 130,000 rdr bko årligen. Ser man emellertid på de stora resultater i öfrigt som medelbart skulle vinnas genom en sådan kommunikation, å ena sidan, och å den andra, att denna uppoffring icke gör stort mer än hvad ett enda regemente eller underhållet af en mindre del af flottan kostar under fredstid; betraktar man vidare den allmänna öfvertygelse som inom hela verlden i öfrigt gjort sig gällande om vigten af jernbanor såsom det ojemförligt största vehiklet för nationelt framskridande och nationernas lyftning i välstånd, så synas oss dessa skäl vara så öfvervägande, att vi med den samvetsgrannaste omsorg för hushållning med allmänna medel likväl för vår del skulle rösta för saken.