Aftonbladet – 16 augusti 1851, sida 2

ir mäktigare än ni, och han har redan gifvit mig prof derpå.n Dessa ord ledsagades af en lätt rörelse med handen emot dörren, herr Klinge förstod den och aflägsnade sig. Wiese öfvertänkte nu de möjliga följder som detta samtal kunde hafva för honom och hans kärlek och slutligen syntes honom rådligast, att för den ärlige Waldner berätta hela förhållandet och äfven icke förhemliga böjelsen till hans dotter. Detta beslut verkställde han genast. Köpmannen afhörde honom med vanlig vänlighet och sade sedan: Jag tackar för ert förtroende och försäkrar, att om ni en gång komme i en oberoende, sorgfri ställning, skulle jag med nöje bifalla er anhållan om min Agnes hand. Apotekaren och bokbindaren äro icke männer efter mitt sinne,joch ännu mindre efter min dotters. Igenom detta yttrande kände Wiese sig öfverlycklig; han byggde nu luftslott och anade icke, att honom närmade sig nu den listige demon, som går omkring och störer menniskors lycka. Krigsrådet von Zahn hade igenom badresor, spel, inköp af dyrbara målningar och annan lyx förslösat större delen af sin förmögenhet. Först nu fann han, huru oklokt han handlat igenom den rike, barnlöse morbrodren, Dicksons försummande. Hans fru gjorde honom deröfyver bittra förebråelser och han beslöt nu använda allt, för att åter tillvinna sig den förlorade gunsten. Tillfället gynnade hans afsigter. Kommersrådet Dickson insjuknade och fru von Zahn erbjöd sig till hans vårdarinna. Ehuru föga han fördrog henne, var dock anbudet välkommet i hans hjelplöshet. pÅtminstone skall min egendom derigenom vara fredad-, tänkte han, och jag försättes icke i den sorgliga nödvändigheten, att öfverlemna mitt hus åt tjufaktigt tjenstfolk. Fru von Zahn spelade sin roll förträffligt. Hon visade den sjuke så ömt deltagande och hycklade så mycken omsorg för hans ekonomi, att kommersrådet snart blef med henne fullt försonad. Då han äöndtligen tillfrisknat,