Aftonbladet – 7 augusti 1851, sida 2

invända. På detta sätt återställdes småningom den gamla bekantskapen, eller om man så vill, den gamla förtroligheten. Wilhelmina var alltför intagande för att icke blifva föremål för hofmännens dyrkan, hvilken dyrkan genom den omständigheten att hon var nära slägt med hertigen, öfvergick ända till afguderi. Ständigt omringad af tills bedjare, skulle Roderich, om han för henne hade velat tända smickrets rökverk, icke kunnat säga henne något nytt. Men just derföre, att han icke anslog denna utnötta och fadda ton, värderade hon honom så myeket mer. Under sådana förhållanden var Roderich mindre att beklaga. Det dagliga omgänget mildrade väl häftigheten af hans passion; men deremot blef hans hjerta, genom att dagligen insuga det söta giftet, allt mer underkufvadt. Det värsta af allt var emellertid, att Wilhelmina var ganska nådig emot honom och behandlade honom som en vän; men det är en känd sak, att man under vissa omständigheter känner sig mera olycklig genom en sådan nåd och vänskap, än genom en bestämdt förklarad fiendskap. Men den verkliga nåd, som väntade honom hos grefvinnan, hade han ännu icke fått erfara. En dag befann sig Roderich på ett hofmistarinnan tillhörigt landtgods, der ett lysande sällskap var församladt. Den sköna Wilhelmina var likväl, äfwen i de mest lysande sällskaper, sjelfva glanspunkten. Efter middagsmå tiden hade herr justitierådet den äran att få ledsaga den sköna grefvinnan på en promenad uti en liten skog, der en uppstigande rök snart lockade de promencrande in ibland buskarne. Efter en kort vandring upptäckte de uti en nedanför liggande dal en tiggarfamilj, sysselsatt at tillreda sin middagsmåltid. -Tvenne gossar omkring :ex å sju års ilder lekte med en man, som de kallade far; en liten licka omkring fyra år hjelpte modren att torka kläder, som utbredda i solen hängde på stärkbärsbuskarne. Det ingenämaste vid denna scen var de mångfaldiga bevis af särlek och tillgifvenhet, som de små, såväl under deras ekar, som vid middagsmåltiden gåfvo sina föräldrar och dem åter emottogo. Den stackars modrem, som trodde ig vara utan vittnen, öfverlemnade sig åt sin naturliga