Aftonbladet – 7 augusti 1851, sida 2

en fri utöfning af sin religion, coch att tankar om vallt hvad som är eller kan! blifva föremål för mensklig kunskaps må i tryck offentliggöras. Såsom inskränkning i denna allmänna föreskrift förekomma sedermera förbud och straffbestämmelser emot skrifter som innehålla: förnekelse af en Gud och ett lif efter detta, eller af den rena evangeliska lärann. Det är naturligtvis under denna kathegori den nu åtalade skriften rubriceras. Härvid är dock att observera, att denna skrift alls icke innehåller någon förnekelse af monotheismen eller lifvet efter detta. Att den uppfattar kristendomens hufvudgrund ifrån en annan sida än den lutherskt-evangeliska läram torde väl ej kunna bestridas; fråga måste dock vara, om häri ligger en sådan förnekelse., som grundlagen uttrycker. Skulle man ntemligen taga denna S i så hård betydelse, så blefve följden den, att knappt någon enda skrift af filosofiskt innehåll finge på svenska utgifvas; ja, att t. o. m. ganska få theologiska skrifter fingo här tryckas, alldenstund i de: flesta sådane åsigter skulle kunna framdragas, som afvika från de symboliska böckerna. Sjelfva vår allmänt antagna katheches skulle kunna på detta sätt komma i klämman, och Sverge, om S:n började med full fart tillämpas, blifva ett motstycke till religionsförföljelserrnas och obskurantismens förlofvade länder: Spanien, Italien m. fl. En sådan uppfattningg af vår tryckfrihetslag, hvilken obestridligen kunde medföra förhållanden, sådana som de nämnda, anse vi vara stridande mot hela andani vår grundlag. En helt annan sak vore om skriften hade varit hädisk och hånfull emot vär religions sanningar. I detta hänseende anse vi hvarje religiös öfvertygelse, och icke blott den evangeliska, böra respekteras både af det allmänna vettet och af lagen. Sådan är dock icke andan i den förevarande skriften, hvars apokryfiska beskaffenhet dessutom är så ögonskenlig, att den religiösa öfvertygelse, som deraf kunnat rubbas, icke lärer haft mycket djupa rötter. Troligen skulle också boken blifvit föga bekant, om icke allmänna åklagaren fistat allmänhetens uppmärksamhet och väckt dess nyfikenhet för densamma.