Aftonbladet – 5 augusti 1851, sida 2

ters rosenkinder oah korall-läppar ganska illa, och mjöloch brefdragaren skulle säkert blifvit körd ur huset. Men mäster Birnenstiel var långt ifrån att ana, att en prins gick så långt i kristelig kärlek, att han, med åsidosättande af sin höga rang, tjente honom som vasall. Hela intrigen hade likväl så när blifvit upptäekt genom en den mest ovanliga händelse, och detta äfventyr blef äfven orsak till att Roderich öfvergaf konsten att baka bröd och simlor. En afton smög sig prinsen civilt klädd förbi mäster Birnenstiels hus, för att få se en skymt af Greta, som händelsevis stod i porten för att — betrakta stjernorna. Ehuru prinsen icke den gången var stjernprydd, såg hon likväl efter honom. Och huru kunde hon väl amnat, då han stod tätt bredvid henne? Förmodligen för att icke blifva sedda, ingingo begge uti den mörka förstugan och då mamma Birnenstiel hastade i trappan, smögo de sig skygga in uti bageriet, der Roderich, som nyss slutat att göra degen, satt vid sin lampa och läste Homerus. Innan han fick tid att besinna sig, ryckte Greta den gamla greken ur hans hand och sköt honom ut genom dörren med denna vigtiga tilltigelse: Se väl efter om någon kommer. Under det att den tjenstvillige Roderich utanför dörren spelade rolen af skildtvakt, förklarade prins Xaver för sin älskarinna ett älskande hjertas qval. Den uti romanläsning väl bevandrade Greta afhörde honom icko utan rörelse, men dolde icke eller den fruktan tlskarens höga stånd ingaf henne. Denne åter svor med tårar i ögonen, att han, om ett oblidt öde lade hinder i vägen för deras förening bär i lifvet, gerna ville dö med henne. I en annan verld, sade han, finnes ingen rang, endast kärlek.. i Det förefaller likväl besynnerligt, huru han kunde veta det så noga, då han icke hade varit uti denna andra verld. Greta åter trodde honom gerna. En prins, tänkte hon, måste väl veta det bittre än någon annam. De svuro hvarandra en evig trohet. Men om vi blifyra förrädde?, suckade Greta. Nå väl! hvad betyder dets, utropade Xaver, då ila vi till floden och söka oss en graf uti dess kristallklara böljor! Sagdt och gjordt! jag sluter dig hårdt i mina armar — ger dig den sista kyssen, — vid dessa ord ryckte han djertt den första kyssen: på flickans, honom cke mer undflyende kind; begge utgöto tårar af vemod