Aftonbladet – 30 juli 1851, sida 3

KRA AA Den 18 Juli. Det är nu tre dagar som jag irrat omkring nästan på en slump, under detjag varit nödsakad att ikringgå skogar och följa loppet af strömmar. Ack! i luften möta icke så många hinder som här nere på jorden. Dufvan flyger fram der jag mången gång är tvungen att stanna. Ja, min älskade, jag måste bekänna det, både modet och krafterna öfvergifva mig, och jag nedkastar mig vid foten af något träd, döende och förtviflad. Det är redan elfva dagar sedan jag började min resa, och jag har knappt hunnit femton eller aderton mil, ett afstånd som vår lilla Iris, då hon var vår kärleks budbärerska på en timma lemnat bakom sig, under det hon med pilens snabbhet, sträckte sin flygt öfver dessa eländiga, krälande varelser som kalla sig skapelsens herrar, men som icke en gång hafva en fågels instinkt och som behöfva elfva dagar för den väg som hon tillryggalägger på en timme. Säg mig huru kommer det till att en eländig magnetnål kan veta hvar norr är, medan jag, en lefvande, tänkande och verkande varelse, Skaparens afbild, icke vet hvar du finnes? Huru kommer det sig att ett skepp, som afgår från en punkt af verlden, kan vid anIra ändan af denna verld, midti oceanen återinna en ö, medan jag icke kan återfinna dig, not hvilken jag för att så säga, blott behöfver utsträcka armarna? O! jag inser det, Allsmäktige, om jag villl