Aftonbladet – 26 juli 1851, sida 2

MEN JUuSL all UCL ROLLEI, SON ScUCIHMera SOKT -nedsätta hans skriftställeri från den stunden hans idcer togo en mera afgjordt demokratisk riktning: dels också det beröm, som Almqvists skriftställeri erhållit i Aftonbladet, om icke uteslutande, åtminstone till allrastörsta delen, tildelats honom innan Almqvist inträdde såsom medarbetare i Aftonbladet. I Härtill kommer slutligen, att ett sådant belröm (med reservation för hvad som kan falla på hr Sturzenbeckers artiklar undertecknade 10. O.) icke gällt någon af de skrifter uti hvilka Almqvists såkallade destruktiva samhällsteorier inträdt (om hvilka vi sedermera skole taJas vid längre fram) utan egentligen några af de ofvannämnda småskrifterna och en och annan undervisningsbok. Detta är af hufvudsaklig vigt att ihågkomma, emedan det är just på den falska grunden af sitt eget föregifvande om ett kolossalt puffsystem, som Tiden i sina af de andra kamraterna sedan begärligt aftryckta artiklar till en stor del sökt uppresa hela sin solförmörkelseattiralj, det vill säga hela den tillrustning af argutier , hvarmed man nu söker passa på att nedrifva Almqvists skriftställarerykte, visst icke för det man i sjelfva verket bryr sig om att komma åt hans person, utan i den fafinga förhoppningen att dels kunna nedsätta de liberala samhällsåsigterna i opinionen, dels också och allraförnämligast, att kunna skada och misskreditera Aftonbladet och klena på dess förläggare en moralisk flick genom förespeglingen att likasom en konnivans skulle ägt rum emellan honom och Almqvist att lemna den sednare fritt herravälde — ett slags jus vite et necis — öfver litteraturens alster, och att detta herravälde utöfvats med orättvisa och godtycklighet, hvilket Tiden också bestämdt påstår. Vi bestrida derföre ingalunda, att Almqvist hade en stor svaghet (den han likväl delade med de fleste poeter) att få se sina arbeten berömda, och å andra sidan att vara serdeles ömtålig för klander; äfvensom det må lemnas derhän, huruvida icke yttre inflytelser stundom lätt nog kunde verka på hans egna omdömen. Men hvad vi på det högsta måste vidhålla emot hr Palmblads insinuationer, och som vi hoppas längre ned kunna xtill komplett evidens bevisa, är att Aftonbladets förläggare aldrig gaf Almqvist något sådant inflytande inom Aftonbladet, hvarken i ett eller annat afseende, att A. i det fallet kunde sägas utöfva något herravälde. Det enda undantag härifrån, som kunde anses äga rum, var i frågan om celementarläroverken och deras organisation, derom Almqvist ägde både en grundlig kännedom och en uppfattning, som fullt öfverensstämde med hr Ijertas, samt i afseende på läseriet, uti hvilken fråga vi voro af något skiljaktig tanka med Almqvist och ansågo att alla prohibitiva åtgärder genom lagen mot konventiklar och dylikt tjena till intet, men dock ansågo oss böra vika för hans omdöme, såsom ll sjelf prestman och mera invigd i det theologiska facket. . j Vi fortgå nu i sjelfva berättelsen. Det var, ls om vi ej minnas orätt, i slutet af år 1839,1. som Almqvists första relation till Hjerta började. Denna bestod i ett kontrakt, att Almqvist åtog sig författa och Hjerta skulle förlägga ett visst antal romaner mot visst prisl! per ark för den första upplagan. Dessa ro-! maner blefvo dock ej mer än tre till antalet, hvarefter hr Hjerta helt och hållet upphörde att vara förläggare för Almqvists skrifter och den sistnämnde sökte andra förläggare. Både Menniskoslägtets saga, Imperialoktavupplagan af Törnrosens bok, och sednare romaner samt det ( påbörjade Svenska Lexikon utkommo derförel, också på andras förlag, Nägon tid efter det detta kontrakt om för-, läggandet afromaner ingicks, framstilide Alm-t qvist sin önskan att få lemma bidrag äfven till Aftonbladet, emot ett visst honorarium för hvarje artikel. Almqvist var då ännu landt-. brukare och bodde tidtals på en egendom vid namn Äntuna, två mil från Stockholm, samt var icke dagligen tillstädes i redaktionen. Denna öfverenskommelse utbyttes sedan motl: ett fixeradt arfvode, under förbindese att bi-j, draga med ett visst antal artiklar, efter anmodan från förläggaren; dock var Almqvist då ännu icke att betrakta såsom ständig medarbetare inom redaktionen, churn det var unu der den tiden som han förestod hufvudredakb rsbefattningen år 1842 om sommaren, ellerq vid den tiden då det så kallade dådet skulle a inträffat. rn Nu är det att märka, att han, efter att hafvaq sålt sin landtegendom, icke hade något annatl( tt lefva af än sin penna, men hade likväl amilj att underhålla och uppfostra. Han varlA allt fall en af vårt lands utmärktaste skalk ler; han hade författat undervisningsböcker aflu rkändt värde, och han skulle otvifvelaktigt medih ;ppna armar blifvit emottagen af de makt-!h gande och troligen nu haft ett fett pastorat, fi mm han ej råkat i misskredit, dels för sinalo lemokratiska idcer, dels ock för sina egeneter, uti hvilka likväl, vi våga dristigt på-!A tå det, ingen ännu vid den tiden, med un-; lantag af hr Rathsman, skulle kunnat ana nåsot så djupt fall, som det nu inträffade. Han ar derjemte mild, human och i allmänhet anska öfverseende. Om man skulle kunnatv: gentligen tillägga honom ctt fe! i detta häncende, så var det att han tycktes hvarken ara vän eller fiende, i varmare betydelse, mot ägon. Om sjelfva biskop Fahlerantz hadelt .ommit och bedt honom om en tjenst, sålvs ro vi öfvertygade att han gerna gjort den :s nen på andra sidan kunde man icke heller os honom mirka några egentliga drag a til tark tillgifvenhet för någon, om ej för sin tj gen familj, lika litet som hos honomlie wmns någon kontinuitet af hat eler hämnd. lja lan kunde vara varm, ja glödande för ideer,hö nen knappast för personer, dem han i allnänhet tycktes betrakta blott såsom pjeseri.a a verldens stora schackbräde, te Vi komma nu till en annan och mera grann-de ga punkt, den sanningen likväl bjuder att)B. cke lemna ovidrörd. Da Almqvist först träddeha relation med Aftonbladets förläggare, stod an på kulminationspunkten af sitt författare-fö ykte. Al Den beundran, som allmänt skinktes åt hans fö Anti 1. 3 P0 79 1 ar A ms ja H