Aftonbladet – 26 juli 1851, sida 2

OA MA OSADD ODITL IS RVIUU 4 LUL I flamburg, hvarifrån han likväl kom tillbaka tlom 14 dagar, samt på sina bekantas fråga -Ihvad afsigten härmed hade varit, svarade att nåhan blott gjort en liten lustresa. Med få ord sagdt: ingen som från ungdomen känt Almqvist har någonsin ansett honom för annat än såsom en person, underkastad inflytelsen af besynnerliga och bisarra idcer; och hvilken i besittning af mycken spetsfundighet eller dialektik, på samma gång som ett ovanligt poctiskt snille, likväl ofta var på det högsta tafatt i saker som rörde alldagliga förhållanden och egna angeligenheter, så att man öfverhufvud icke ansåg sig kunna bedöma hans beteenden efter vanliga menniskors. Sjelf plägade han också yttra, atminstone sade han stundom till oss, att hos honom funnos liksom tvänne själar: en kamereraresjäl, som han hade ärft efter sin fader, och en poetisk själ, arf efter modren, med djup känsla för naturskönhet, poesi och musik: att hans lynne och intryck för tillfället berodde på hvilkendera af dessa själar vore den rådande, och att de ofta likasom stridde med hvarandra. Vi gå nu åter ett stycke tillbaka. Under vistelsen i Wermland lär det varit som Almqvist utarbetade planen för Manheimsförbundet, hvilket då omfattades med liflighet af ganska många och till en viss grad sammanföll med eller åtminstone hade åtskilliga nära beröringspunkter med fosforisternes uppträdande uti deras andra stadium, omkring åren 1816, 17 och 15. Också stod han under hela denna tid och jemväl sedermera fortfarande ända in på 1530-talet, ganska högt hos hela den litterära skola som hade utgått från fosforisterna; och rIdet var ifrån dem som egentligen prisandet af tide första Törnrosböckerna utgick. Den tiden hördes verkligen icke ett kny ifrån hr Palmblad derom, att dessa skrifter innefattade något omoraliskt; ej heller fanns då ännu hr häradshöfdingen Rathsman, som efter Almqvists hufvudskäl kunde ur frenologiska grunder på förhand lemna hr Hjerta den upplysningen, att l Almqvistvore i stånd till hvad brott som helst. iA. gick och gällde då uti alla de supranaturalitjstiska kretsarna snart sagdt såsom deras snille tlpar excellence, och vi, som den tiden ännu slaldrig hade sett honom, påminne oss ganska Iväl huru vi från vissa håll nästan aldrig hörde fIhonom nämnas annat än såsom snillet Abn-) fqvist, medan mängden på samma gång sadel rJatt han vore en högst underlig menniska. Men under fortsättningen af Almqvists skriftIställarevärf begaf det sig, att han med allsinl Iförkärlek för det mystiska, likväl icke lät sin fantasi stängas inom den tyska theosofiens Iskrankor. Hans Pegas, som icke tålte några Ityglar, blef snart ostyrig, hoppade öfver alla) Istängsel och begaf sig ut i det fria naturtillståndet. Här började dessa fantasiskapelser, !l till stor del framtidsdrömmar, hvilka hafva sålt Jmycket gemensamt med många andra dylika, : Ivare sig de Fourierska eller de Icariska, menl: Ji allt fall stå så till vida närmare det verkliga l: llifvet, att de mera specielt utgöra en kritik på Ivissa delar af de närvarande samhällsinrätt-: ningarna och peka på förändringar deri. I sammanhang härmed utkommo likväl äfven, omkring medlet af 1830-talet, några rent konstnärliga skapelser, hvilka genom sin ädla syftning eller sina skära och sköna genretaflor snart väckte en allmän sympathi, såsom KaIpellet, Arbetets ära m. fi. och derjemte syntes vida mindre underliga och fantastiska, samt ställde Almqvist på höjden af sitt rykte. Det var då ännu från Upsala, som hans pris utgick i de mest lofordande recensioner, och det var under en lång tid knappt tal om någonting annat i skönlitteratur, än om Almqvists skrifter. Under samma tid, eller de år som förflöto emellan den epok då Amorina utgafs och den sistnämnda, hade Almqvist varit ordinarie tjensteman i ecklesiastik-expeditionen af konungens kansii, privat skollärare och rektor vid den nya elementarskolan, i hvars praktiska organiserande han haft en väsendtlig andel. Hans oroliga ande tillät honom visserligen icke att qvarstanna länge vid någotdera af dessa bestyr. Hvilka de egentliga orsakerna till hans afskedstagande voro känna vi icke; men i allt fall är det icke bekant, att han vid några af sina befattningar försummade sina skyldigheter; likasom han öfver hufvud var mycket punktlig och omsorgsfull att fullgöra hvad han atog sig i arbetsväg, och således åtminstone i den vägen uppförde sig mera moraliskt, än fallet varit med mången annan litteratör. Under bekymrande omständigheter, då han var tryckt af fattigdomen, skydde han dessutom : icke mödan att på ärligt sätt föda sig med renskrifning, kartritning och dylikt. Vi komma nu till perioden af Almqvists första bekantskap med Aftonbladets förläggare. Det var i Oktober år 1835. En recension hade då nyss stått att läsa i Aftonbladet öfver ;romaunten Azuras Lazuli Tintomara, som för sina bisarrerier och osannolikheter i samrecensenten. Almqvist kom då en dag på besök till hr Hjerta och beklagade sig illa häröfver, hvilket vidare gaf anledning till en stunds samtal. — Detta var före den tid, då de förutnämnda småskrifterna Kapellet m. fl. utgåfvos. Vi bedja nu, att man täcktes benäget observera, att dessa småskrifter, äfvensom ctt par af de folkskrifter, hvilka sedan utgåfvos på Lundeqvists förlag, äro de enda, som blifvit bestämdt och utan förbehåll lofordade i Aftonbladet, äfvensom kanhända sedermera första delen af romanen Gabriele Mimanso. Hvarken novellen Det går an, eller Almqvists öfriga sednare romaner hafva blif-ls vit puffade i Aftonbladet, så vidt det är oss möjligt att minnas, och hvad hr Palmblad derom föregifvit i sin artikel i Tiden måste vi således förklara för ett misstag, intilldess att motsatsen förevisas. Mm Imperial-upplagan af Törnrosens bok, för-!p: sta delen, anmäldes af hr Sturzenbecker med beröm, men ingalunda obetingadt, och efterlla hvad man nu nyligen sctt af förklaringar från lic hr Sturzenbecker, kunde det beröm som gafs, li åtminstone icke hafva hirledt sig från blindjh: partiskhet för Almqvist. (Vi tillåta oss i allalry fall betvifia, att hr Sturzenbecker vid den tiKO SA 1 I FO 1 Jaaa