Aftonbladet – 26 juli 1851, sida 2

enda beris på denna lögnaktiga beskyllning. JEn sådan uppmaning akta de sig noggrannt för att efterkomma, och hvarföre? Helt enIkelt derföre att de icke kunna, och emedan blotta försöket dertill skulle fullständigt visa hela grundlösheten i deras tillvitelser. Men i månne de tystna? Ingalunda. Förtala! Förtala om igen! Något af förtelet hänger alltid qvar!s mena de; och derföre, utan att bry Isig det minsta om bevisningen, upprepas oupphörligt ånyo, att Aftonbladet smiidat den gamle kungen, att de gemenheter som skandalpressen och smädelsen nu för tiden riktar mot Aftonbladet allenast utgöra en Nemesis för dess egna likadana sätt att fordom gå till väga, 0. S. v. Denna manöver är i sig sje:f redan så gammal och kändt att vi icke hade ansctt nödigt att nu dermed sysselsätta läsaren, om ej sådant vore af något intresse för att visa att stallbrödernes handlingssätt nu sednast, i anledning af den Almqvistska historien, har alldeles samma karakter som deras handlingssätt förut, så att, i förra som i sednare fallet, Johan IPettrarna i Morgonbladet, Johan Carl i Posttidningen och Herr Frans i Folkets Röst, alla kunna taga hvarandra i handen, under det ITidens professor står och läser signelsen öfver dem. Ty huru har t. ex. hr Johan Carl i Posttidningen här gått till väga — han, som likväl skall låtsas vara den menskligaste och I gentlemanlikaste af denna trio? Misstankarna mot Almqvist hade knappast hunnit blifva spridda genom ryktet och serskilda underriättelser i tidningarna, långt innan polisprotokollerna började tryckas, när Posttidningen redan ordade om Almqvist såsom hr Hjertas intima vän, och såsom den der haft den hufvudsakliga ledningen af Aftonbladet, näst förläggaren, o. s. v. Vibehöfve ej tillägga att kamraterna hade ännu käckare påståenden i den vägen. Och tillämpningen härraf blef hos alla densamma: de sökte att ifrån denna utgångspunkt draga alla de ofördelaktiga slutföljder de behagade, till nedsättande af förläggarens moraitet. Väl upplyste vi genast, att bägge uppgifterna innefattade ctt fullkomligt misstag; väl vädjade vi till det vittnesbörd om motsatsen, som kan lemnas icke blott af den öfriga, ej så fåtaliga redaktionspersonalen i Aftonbladet, utan äfven af hela tarepersonalen vid tryckeriet, och att Almqvist icke annat än undantagsvis skrifvit politiska artiklar eller öfverhufvud wutöfvat någon egentligen ledande inflytelse på Aftonbladet. Men antagom till och med att motsatsen hade ägt rum, så skul!e det ändå icke rimligen kunnat räknas tidningens förläggare till last, på en tid, då Almqvist ännu icke gjort sig skyldig till några vanfrejdande handlingar eller någonting annat, som kunde utestänga honom från umgänget med hederligt folk. (Ty hvad det så kallade dådet är 1842 beträflade, så kunde det, fastän visst icke någon vacker handling, dock finna en förmildrande förklaring uti de bittra utfall, för hvilka Almqvist vid samma tid gjorts till föremål 1 anledning af hans författareskap; och någon annan förgriplig handling af honom, har ej varit oss bekant tills nu). Men då förhållandet alldeles icke var det föregifna, någon intim förtrolighet emellan Almqvist och Aftonbladsförläggaren någonsin ägt rum, och ej heller att Almqvist någonsin, utom under sommaren 1842 och en gång förut, för en tid af 7 veckor, haft ledningen af Aftonbladet, så kunde också intet! skäl finnas att icke upplysa om verkliga förhällanhet härmed. Männe dock de värda stallbröderna hejdade sig efter inhemtandet af vårt förnekande? Manne de medgifvit vår försäkran om befintligheten af ofvansagde vittnesbörd, beledsagadt af löfte om vidare upplysningar till bekräftelse derå? Sådant hade väl varit hvad man bordt kuna vänta hos personer med conduite och som ej vilja passera för kältringar. Men denna väntan visade sig vara ett misstag här. Caktadt Aftonbladets upplysningar! idislas samma pladder om igen; — ja, cttl: par af herrarne hafva till och med haft denl! käckheten att emot Aftonbladets bestimdal: förnekande hålla i sig med, att deras påståli ende -kunde bevisasm. Det måtte väl ändåjs stanna något deraf qvar i allmänhetens tro,lt Il c i i ( t hoppas de förmodligen, om än påståendet är aldrig så ogrundadt. c Om någon tycker att vi varit för utförligeli i denna inledning, så tillåta vi oss att såsom en förklaring fästa uppmärksamheten på, att det i en fråga, sora handlar om heder och moral, jemväl måste vara af väscndtlig vigtli att tillse, huru pass hederligt och moraliskt delr uppföra sig, som in casu uppträda med anspråk att föra sedlighetens och den i de svå-f ra åtalade brotten kränkta rättskänslans ta-lI 1 V lan. Ty om hela detta uppträdande i sjelfva verket hvarken är mer eller mindre, än en umpen partimanöver, under skenhelighetensf såpa, så förtjenar väl sådant också i sin månln ut läggas i vågskålen inför den allmänhet, r som skall fälla slutliga domen öfver episo-b derna till det sorgliga dramat. h Vi begifva oss nu till hufvudsaken. s Det är ganska väl bekant, att OC. J. L.ld Almqvist redan i sin ungdom, och under sinlu rkademitid, var känd att äga en ovanligt rikin fantasi, men tillika att denna uppenbarade sigs de mest?bisarra och fantastiska former ochlu produkter. Det var då han skref cAmorina,s tt arbete, som ifrån många ådrog författaren o let omdömet, att han vore halfgalen, ehurujd let var uppfyildt af lika genialiska som vilda ln deer, af den djerfvaste art. Sjelfva stycketlA unsågs så förryekt (som det visserligen äfven v ir i flere afseenden), att författarens farbror,!n viskop Almqvist, ansåg sig böra öfvortala ho-d rom, ehuru det ej skedde utan svårighet, att nakulera hela den tryckta upplagan, hvaref-la er skriften först omkring 23 år derefter omrycktes, förmodligen med förändringar, menjs wilka dock lemnat tillräckligt mänga vid-)b underligheter qvar. I 1 En liten tid derefter inträffade den r; ktbara I kolonisationen 1 Wermland, hvilken utgjordes iå f Almqvist och ett par hans vänner, somip roro helt och hållet enthusiaster för honom.lfr At Alutsslan Aftav ntt s an AA dT