Aftonbladet – 25 juli 1851, sida 2

3:0. Är det sannt, eller icke sannt, att AB:s ut gifvare har två motstridiga moraler, den ena som en Iskild man, den andra som publicist? Den ena ä den, som af allt godt och hederligt folk erkännes den andra äter är den revolutionära. Den sistnämnd. Jtilläter lagbrott, våld, sammansvärjningar, uppresnin Igar, blodsutgjutelser, i ändamäl. att ävägabringa e politisk förändring, hvilken ett visst parti anser nyt tig för samhället och isynnerhet för sig. Emedan n AB. dels uttryckligen gillat, dels urskuldat en he hop politiska mord, äfven af den mest rysliga art hur kan det då fördöma Almqvist som en missdå dare? Är det mera brottsligt att taga lifvet af e von Schewen, än lönnmörda en Rossi, sönderslita e Lichnowski och så mänga andra män, hvilka kunn: vara till hinders? Är det tillåtet att vara en förrä dare och edsbrytare mot staten, hvarför icke ock mo medmenniskor; gär det an att vara en bof, en mör dare, en rånare på gatan, hvarföre icke ock inom hus ? Vid denna fråga lärer Tidens förf., med förlof sagdt, icke tänkt på att densamma. oberäknadt dess enfald, är något dumdristig Hvad är det väl som Aftonbladet alltid för. fäktat om icke allas undergifvenhet under lage äfven i sjelfva samhällsmakternas inrättning och allas jemlikhet inför lagen, såsom det hög sta uttryck af lagens moraliska betydelse, och vi trotsa både Tiden, Posttidningen och all: deras konsorter, att framdraga bevis på någo annat. Det tillhör de reaktionäras speciell: taktik, att beskylla Aftonbladet och de med oss liktänkande, för en revolutionär moral, då vi ständigt yrkat på fredliga reformer, såsom en utväg att afleda revolutionerna, hvil. ken utväg ock visat sig verksam, öfverallt der den blifvit vidtagen, medan det just var det Guizotska systemets bestämda motstånd mo det liberala partiets yrkande på reformer, som åstadkom Februarirevolutionen och monarkiens fall i Frankrike. Det är dock helt naturligt att detta icke kan erkännas af dem, som agera i fåväldets och absolutismens intresse, och ännu efter alla de sednare årens erfarenhet icke hafva kommit längre i statsvishet, än att påstå det styrelserna måste akta sig att göra äfven den minsta eftergift åt demokratien, d. V. 8. åt allas lika rätt, under den förutsättningen, att sådant skall leda till omstörtning. Hvad Tiden-Posttidningen yttrar, att Aftonbladet dels uttryckligen gillat, dels urskuldat en hel hop politiska mord, äfven af den rySligaste artx, så är det en upprepad beskyllning af den groft lögnaktiga beskaffenhet, som icke förtjenade ett svar. Aftonbladet har aldrig gillat, ännu mindre urskuldat några slags politiska mord, hvarken de ganska få, som blifvit begångna af folkmassorna, under revolutionernas yra, eller de många diplomatiska mord, som blifvit begångna med kall beräkning, efter segrar, vunna genom förräderi och betryggade med löftesbrott, uppå män, hvilka ingen bestrider det ju de utgjort sina lands ära och stolthet, huru man än bedömmer deras politiska åsigter. Vi nämna för exemplets skull endast namnen: Bathyani, Nagy Sandor, Kinkel (hvilkens med mycken möda utverkade s. k. benådning, beredde honom ett straff, värre än döden). Tiden talar om en moral, som gillar löftesbrott och mened. Hvilken oförsigtighet att vidröra denna svaga punkt i närvarande period, då minnet är så färskt af alla de löften som blifvit gifna och de eder, som blifvit svurna af furstarne, under året 1848, och selan utan betänklighetåtertagna och brutna, så snart tillfället dertill synts gynnande. Den räga, som Tiden ställer till Aftonbladet: hvilka mord, hvilka löftesbrott och meneder, wilka förrädiska stämplingar, anses tillåtliga, hvilkas begående kallas en rätt, en helig gudomlig)?) rätte — hade derföre lämpligast blifvit ställd till regenterna öfver Österrike, Preussen, Kurhessen, Neapel m. fl., och deas svar hade utan tvifvel blifvit i enlighet ned den gamla läroboken för furstlig regeingskonst, nemligen Macchiavellis pil Prinipes, hvilkens lärdomar de synas hafva tro-ls et följt dessa sednare år. Dessa lärdomar vila på en moral, sådan som Tiden afmålat 1 ch af hvilken den varit en trogen och varm Öörsvarare. Det är dock just emot en sådan noral, som det konstitutionella och demokraska statsskickets anhängare uppträdt. Är et någon, som äger ritt att fråga sina mottåndare hvilken moral, hvilka rättsbegrepp de ölja, så är det dessa. Att då ifrån den motatta sidan, ifrån dem som utöfvat eller förvarat Macchiavellis läror, få höra sådane ågor som Tiden nu gjort, röjer i sanning n djerfhet, som vi ej vilja karakterisera; som a kulle anses otänkbar, om den icke stode ilö ul konseqvens och enlighet med hela detl, ämnda systemet. Äfven denna riksdag har frågan om ev