Aftonbladet – 19 juli 1851, sida 3

denna förtviflan icke mera finnes, är jag sålunda fri, och detta oansedt mina löften. O, ja! det var som ni sade:. vi voro et ögonblick i detta kloster, snart sagdt bredvic hvarandra, och ingenting har sagt oss det O! jag bedrog mig sjelf, jag var otacksan mot mitt eget hjerta. En röst ropade til mig: Var ihärdig, blif qvar, stadna, han är här Ja, jag begriper det nu: abedissan, stackars qvinna, bäfvade vid den föreställninger att den gästfrihet hon bevisade er, skulle blifva hennes undergång. Ol! hvarföre återfann jag er icke; jag skulle vara stolt öfver den beskickning Gud gifvit mig, att rädda Henrik IV:s son. Jag skulle hafva trotsat allt, blott för äran att kunna säga: När hela verlden öf. vergaf honom, har jag ensam emottagit honom, jag ensam beskyddat honom. Men jag är vansinnig! jag skulle med detsamma hafva förrådt er, och ni skulle liksom marskalken hertigen varit förlorad. Bättre sålunda, att hon lemnade äfven mig i ovisshet om ert öde, och att ni ännu lefyer; må jag då hellre lida och vara olycklig, ja till ock med dö. Men hvarföre skulle jag vara olycklig? hvarföre skulle jag dö? ni har icke afsagt ert klosterlöfte, mitt anser jag såsom brutet. Lå tom oss resa, låtom oss fara till Italien, till Spanien, till verldens ända. Ännu är jag rik; i öfrigt hvåd båtar oss rikedom? ni älskar mig, jag älskar er, låtom oss resa, låtom oss resa! O, svara mig! säg mig hvar ni vistas, säg mig hvart jag skall begifva mig för att söka er. Kom ihåg att ni misstänkt mig, mig, er Isabella! misstänkt mig för en nedrighet, och att ni är skyldig mig upprättelse. Med otålighet väntar jag ert svar.