Aftonbladet – 5 juli 1851, sida 2

plyoch parasollställningar (709 ...720) all nätta och eleganta saker till billiga priser. Med nio dylika ställningar, och med sto artistisk förmåga ornerade (1854, 1855) frår hr J. Petersons fabrik härstädes, har man smyc: kat ett af fönstren i den stora salen. Mer tillika förekomma derifrån andra arbeten elfenben, hvaribland konstverk af högt värde Basrelieven på N:o 1853, föreställande Merkurius, som bär den nyfödde Herkules till Juno, skulle kunna tagas för en verkligt antik kame, om en annan härkomst icke vore uppgifven. Till den liggande hjorten (1846) och de två med en boll lekande hundarne (1850) hela fristående figurer i elfenben, af fulländad iedighet och natursanning, träffas icke lätt motstycken på egentliga konstexpositioner. Litteratur. Tegner och hans samtida i Lund; af Ach. Kahl. Lund, tryckt uti Berlingska boktryckeriet, på Fr. Berlings förlag, 1851. 347 sidor i stor 8:vo. Pris: 2 rar 16 sk. banko. (Forts. från thorsdagsbl.) Sjette kapitlet har till öfverskrift: N. M. Sjöborg och Magisterpromotionen 1811 samt afhandlar uteslutande det ämne, som rubriken antyder. I Sjunde kapitlet: Tegner, Lunds tsklings-skald, presenterar författaren åtskilliga af de poöter, som vid ifrågavarande tidpunkt vistades i Lund, såsom Stoltz, Aspelin, Brag, Ling, Wistrand och C. L. Wåhlin, samt anför flera ar deras qväden. Uti nämnde kapitel erhåller läsaren äfven en historik öfvel tillkomsten af flera af Tegners tillfällighetsstycken. Ur en lefriadsteckning, som i samma kapitel förekommer, göre vi följande utdrag: I början af innevarande ärhundrade lefde ännu i Skäne tvenne män, som inom den kommerciella verlden spelade en betydande roll. Provinsens penninge. rörelse, varumarknad och handelsvåg berodde i icke obetydlig mån af deras firmor. Deras vexlar hade nästan samma kredit som vära privatbankseller hy. pothekssedlar nu för tiden hafva, och ingen hade an. ledning att beklaga sig öfver det förtroende, han hys för nägot af dessa hus. Det ena tillhörde Snell, som bodde i Malmö, var kommersräd och själen i denna stads äfven då betydliga handelsrörelse. Vid hans död 1817 författade Tegner de verser, som läsas i hans samlade skrifter 4:de bandet sid. 20. Af de andra var direktören E. Gjörloff i Landskrona egare. Denne sednares handelsförbindelser förskaffade Landskrona en rörelse och liflighet, som den hvarken före eller efter Gjörloffs tid haft. Man skulle, utan at träda verkliga förhållandet för nära, kunna säga; at den större oeh vidsträcktare handeln i Landskrona föddes, lefde deh dog med Gjörloff. Nu börjar den doek så smäningom att änyo upplefva. Landskrona har, som bekant är, en af naturen mera än konsten bildad, djup oeh rymlig hamn, obestridligt en af de bästa i Sverige, i hvilken det största skepp kan lägga intill bryggan. Den tyekes antyda, att Landskrona är. ämnad att en gäng spela en lysande roll inom handelsverlden. Under Gjörloffska tiden seglade man i denna hamn mellan en skog af tvätill tremastade fartyg, hvilka till en del der öfvervintrade. Nägra är efter Gjörlofis död säg man endast fiskarbåtar, eller på sin höjd en eller annan mindre seglare, ligga för ankar vid bryggan. Och på de gator, der man omkring år 1800 icke kunde taga mänga steg, utan att träffa expediter eller ätminstone sjöfolk från nägra af Europas betydligare handelsstäder, ja utan att understundom se kopparfärgade från Amerika och negrer från Afrika, nöjde man sig sedan gerna endast man såg hvita representanter för rörelse och handelslif., Ännu ett par anekdoter ur samma kapitel och sedan måste vi förfoga oss till ett annat: Vid en af medicinedoktorspromotionerna är 1813 vände sig ultimus, en kall och prosaisk Esculapiison, till Tegnr med anhållan om en afskedshelsning af hans hand till damerna. Tegner förklarade, atthan för tillfället icke var disponerad att skrifva. Ultimus framställde änyo sinbegäran, under försäkran, att han sjelf, gällde det än lifvet, icke var i ständ att hopsätta en enda läsbar vers, och att han förgäfves anlitat alla sina vänner för att af nägra bland dem erhälla en sådan. Tegners svar blef äfven andra sängen nekande. Jag kan icke skrifva i dag, sade han helt kort och godt. Detta afslag bringade ultimus ur fattning. Promotionsdagen var bestämd; blef den akademiska högtidligheten den första i sitt slag, som icke beledsagades af vers till damerna, så skulle man anse detta som en stor brist, hvilken tillskrefs altimus ensamt, hvars förlägenhet redan på förhand skenbarligen visade sig i tal, min och åtbörder. Tegner märkte det, och ville ieke hafva att förebrä sig en ohjelpsamhet. Näå väl!, yttrade han, jag nar en gäng nekat att skrifva vers. Jag ätertager cke mina ord; men sitt ned och skrif sjelf, så vill ag diktera. Ultimus satte sig genast vid skrifbordet, och Tegner började promenera fram och äter på golfvet. Utan att återtaga eller rätta ett enda ord, liksom hade han uppläst ett stycke ur en bok, dikterade nan trenne verser, som äterfinnas i hans samlade diker, 4:de bandet, pag. 111. Tegner tyckes icke någonsin, om ej under studentiren, hafva behandlat poösien som bisak. När en säng en förnäm man, för hvilken han presenterades, rägade-honom: Om det icke var han, som roade ig med att skrifva vers, svarade Tegner: Nej, jag om förlåtelse, herr grefve, jag gör det på fullt uUllvar.o Åttonde kapitlet eller afdelningen har af förattaren blifvit rubricerad: Besöket i Norrvilinge och på Björnstorpo. Vi meddele derur öljande interessanta berättelse: Vid ett tillfälle hade bland andra v. bibliothekaien Tegner gjort Norberg och Lundblad sällskap till Norrvidinge. . Man satte sig vanligtvis straxt efter inkomsten till schackspelet eller brädspelsbordet och lagens politiska tilldragelser utgjorde samtalsämnet. ingland och Frankrike kämpade 1805, som bekant r, om herraväldet i Europa, och Tegner hade nylijen i ett af sina utmärktare poömer besjungit denna amp. Norberg, som de äldre i allmänhet, önskade ngland framgång. Han kallade Britannien vanlien: Den inenskliga liksom den gudomliga röttvians beskyddarinna. Tegner med de yngre. var vän f Frankrike och af hjelten från Corsiea, som då lika nycket förvånade med sina segrar som sedan med itt fall. Norberg proponerade, att man skulle i ett chackspels utgång se utgången af striden i Europa. Ilan valde Tegnår till sin motspelare. Dennes schackjeser skulle föreställa Seinens styrka; Norbergs Themens. Spelet börjades och blef långvarigt, liksom triden vid Abukir eller Trafalgar. Efter flera timnars Ömsesidig ansträngning säg man slutligen en tor deläfTegners torn, hästar, löpare och bönder Norbergs väld. När konungen omsider hölls i schack,