Aftonbladet – 5 juli 1851, sida 2

som hade det lilla förtjusande. djuret förståt att hon hade ett bref att lemna och ett sval att hemta, har hon tåligt afvaktat min återkomst, och då jag inträdde flög hon frår golfvet, på hvilket hon satt sig, upp på mir axel. Ack, under mitt fall ifrån de särskild: trappstegen af mensklig storhet har jag p båda sidorna om vägen haft mången både sorglig och glad erfarenhet. Nåväl, aldrig har jag erfarit någon mera sorgsen känsla än den, hvaraf jag fattades i det ögonblick då. medan jag återsände er dufva, hvars namr jag icke en gång kände och hvilket som n sjelf sagt är ett af förkärlek gifvet namn — jag fruktar att för alltid skiljas från henne. Aldrig har jag känt en större glädje än sedan jag! fruktat att aldrig mer få återse henne. Jag varseblef henne uti mitt rum och kände fläkten af hennes vinge smeka min kind, då hon kom att sätta sig på min axel. O min Gud! Du vet då att för menniskan, denna eviga slaf af allt som omger henne, skapa hvarandra motsvarande glädje och bekymmer! Den som icke gråtit, då han förlorade snart sagdt ett konungarike, den som icke ryst vid att se bilan arsia nutvuden rundt omkring sig, den skulle en dag gråta vid att se en liten fogel flyga ut i rymden; den skulle rysa vid anblicken af en i luften sväfvande dufvinge! Det är en af dina outransakliga hemligheter, o min Gud! och du vet, om de hatva någon mera ödmjuk och mera ifrig tillbedjare än den, som i detta ögonblick knäböjer vid korgets fot, för att prisa och välsigna dig! Se der allt hvad jag sade mig innan jag läst det bref som blef mig tillfört af den stackars dufvan, hvilken jag hade trott vara för mig förlorad. Sedan jag läst detta bref försjönk jag i djupa tankar. Hvad båtar mig, frågade jag, stackars skeppsbrutna varelse, som redan ingått för