Aftonbladet – 30 juni 1851, sida 3

med honom. Det är med särdeles nöje jag härvid erinrar mig, att jag tillförene i denna fråga, då den likväl vunnit föga genljud inom borgareständet, gjort i gemensam sak med den, som före hr Wern här injnehade hans plais och hade sammma namn. Då jag hufvudsakligen förenar mig med hr Wern, vill jag dock göra ett nodantag, nemligen i afseende på rättighet för jude att förvärfva fast egendom på landet, hvilken rättighet jag anser böra inskränkas till de här i landet födde judar. Vid denna inskränkning lägger jag den största vigt. Det lärer nemligen ej kunna förnekas, att judarne, genom deras religion, i allmänhet äro mera isolerade och på grund deraf måste för oss blifva mera främmande, än andra utlänningar af christen trosbekännelse. För judars naturaliserande i vårt land fordras i sanning mera, än en blott kongl. resolution, ja mera, än hvad som kan vinnas genom en längre tids vistande här i landet. Derföre skulle jag också, om det nu dertill varit rätta tillfället, velat yrka, att ständerna skulle hos Kongl. Maj:t anhålla, att vissa stadier och uppehåll mätte iakttagas, i afseende på hit inflyttande utländska judars naturaliserande. Dertill borde, såsom ett oeftergifligt vilkor, höra ett flerårigt vistande i landet, såsom skyddsjude under enahanda vilkor, som före år 1838. Som vi veta, voro judarne förut egentligen blott här tolererade och ställde under lagarnes skydd, men utan alla egentligen medborgerliga rättigheter. Först genom kongl. förordningen den 30 Juni 1838 erhöllo de sådana rättigheter. Dessa blefvo likväl, genom kongl. kungörelsen den 21 September sistoämnde är, så till vida inskränkte, att mosaiske trosbekännare icke skulle ega att, utan Kongl. Maj:ts särskilda tillstånd, bosätta sig i andra, än vissa förut bestämda städer eller köpa fast egendom på landet. Någon sädan inskränkning i vilkoren för utländske judars bosättning i värt land, som jag nu omnämnt och anser högst nödvändig, finnes dock icke i författaingarne utstakad eller antydd. På det att denna åsigt må komma under en närmare ompröfning och på de af andre talare i öfrigt anförde skäl, ;rkar äfven jag, att betänkandet må återremitteras. Detta bör likväl ske helt enkelt, och utan att bifoga nägot särskildt yttrande, som skall anses uttrycka borgareståndets tanka. Sädant skulle, i händelse betänkanlet, ehuru på andra skäl, äfven hos ridderskapet och ideln äterremitteras, möjligen kunna försvåra frägans vidare behandling. Emellertid skulle jag, derest äter-emiss varder beslutad, önska, att ännu en omstänlighet, derpå min uppmärksamhet blifvit fästad genom hr Hesselgrens nyss gjorda meddelande, mätte af utskottet tagas i noggrannt öfvervägande, samt att atskottet, vid fråga om utvidgade rättigheter för judarne, måtte se på något mera, än det blott materiolla. Hr Hesselgren omtalade nemligen, att en jude, som med beröm fullbordat sin medicinska kurs och jemväl företagit utländska vetenskapliga resor, de: aktadt, icke kunnat, i och för sin trosbekännelse, erhålla en af honom sökt läkarebeställning. En sädan grund för hans uteslutande kan jag, för min del, ngalunda godkänna. Icke eller tror jag, att man därför kan hämta stöd i Grundlagarne. Hvad i 2845 Regeringsformen stadgas derom, att den skall vara vf den rena evangeliska läran, som må utnämnas till sivil embetsman inom riket oeh till domare, kan så nycket mindre utsträckas till läkarebeställningar, som ayssberörde stadgande innefattar just ett särskildt undantag från den i början af samma 4 uttalade allmänna regel: att Konungen eger att i statsrädet utaämna oeh befordra isfödde Svenske män till alla andra tjenster och embeten, utom de militära, dertill äfven utländske kunna begagnas. Jag förmär ej tolka denna annorlunda, än att det är blott till civila oeh juridiska arbeten, som det fordras att vara af den evangeliska läran, hvaremot infödde Svenske -män, utan afseende å deras trosbekännelse, borde kunna erhålla alla öfriga tjenster och embeten, hvartill höra icke blott läkarebeställningar i allmänhet, utan äfven lärareplatser vid universiteterna, samt att följaktligen här i landet födde mosaiske trosbekännare, hvilka otridigt böra tillerkännas karakteren af infödde Svenske män, kunna, för sävidt de i öfrigt äro qvalifieerade, till sådana befattningar utnämnas. Om ett förtydligande af den äberopade , i den syftaing jag nu omnämnt, kunde åvägabringas, tror jag, att sädant skulle leda till vetenskapernes, och säledes äfven till hela landets gagnande. Jag önskar derföre, att utskottet, vid en förnyad behandling af frågan, ville sträcka sin pröfning derhän, om ensamt trosbekännelsen kan grundslagsenligen förhindra judar, som behörigen speciminerat, att erhälla de af mig nu ifrågaställda befattningarne. Då jag jemvälaf denna orsak vidblifver yrkandet om återremiss, tror jag de i frågan uttalade skiljaktiga äsigter skola, vid den förnyade behandlingen, utgöra den bästa ledningen för utskottet, som ingalunda bör på förhand bindas genom några särskilda föreskrifter eller tillkännagifvanden. Hr Brodin instämde i detta yttrande. Hr Winge: Hrr Lagergren och Wern hafva anfört tillräckliga skäl att äterremittera ärendet. Säsom reservant i Utskottet, anser jag mig böra tillkännagifva, det jag är af samma tanka, som nyssnämnde talare. Inom utskottet sökte jag göra den mening gällande, att mosaiska trosbekännare borde lemnas full frihet att bosätta sig i städer och på landet inom riket, med tanken fästad derpå, att dessa judar ej skulle, uteslutande, egna sig ät handel och dermed gemenskap egande göromäl, utan företrädesvis välja handtverksyrken, äfvensom, vid besittning af fastighet på landet, ej endast vara possessionater, utan med egna händer idka jordbruket och verkställa odlingar. De mosaiske trosbekännarnes kända företagsamhet skulle på dessa sätt sannolikt blifva till gagn för staten. Herrar Hesselgren och Lagergren hafva vidrört en omständighet af särdeles vigt, i det att de tillstyrkt, det mosaiske trosbekännare icke mätte uteslutas frän beställningar, såsom läkare och akademiske lärare, Jag instämmer fullkomligt häri och finner derför icke nägot hinder, emedan mosaiske trosbekännare ega att aflägga vittnesed efter särskildt formulär, och säledes äfven läkare af denna tro, att utfärda medico-legala attester. Jag förenar mig med hr Wiern i yrkande af äterremiss å betänkandet, Herr Schönmeyer: Likasom vi hört af flere andre glädjer det högeligen äfven mig, att sinnesstämningen, i afseende på de mosaiske trosbekännarne och deras ställning i samhället, undergätt till deras förmän en så väsendtlig förändring sedan sista riksdagen. Destomera beklagar jag, att utskottet icke kommit till annat slut, än det förevarande betänkandet innehåller. Men i den förhoppning, att särdeles efter de yttringar af tolerance och rättvisa, som inom flera riksständ nyligen försports, en återremiss af ärendet skall medföra en med billighet och rättvisa öfverensstämmande lösning af frågan, biträder jag yrkandet om ärendets äterförvisande till Allmänna Besrärsoch Ekonomiutskottet, (Forts.) (Införes på begäran.) I Eskilstuna Allehanda läses följande insända uppsats, hvars införande blifvit begärd, på grund af de ömmande omständigheter deri åberopas: — Då på sednare tider behofvet af löneregleringar i